Jul- och nyårshelgen är över. Även om det är en dryg vecka kvar till tjugondag Knut, då julen enligt talesättet dansas ut, så har de allra flesta återgått till vardagen och börjat blicka framåt mot det nya året.

Politiskt sett lämnar vi ett turbulent år 2017 bakom oss för att i stället gå in i valåret 2018. Det är alltid lite vanskligt att sia om valutgångar, men i detta läge måste ändå sägas att allting tyder på att vi får ett regeringsskifte till höger i höst. Inget av blocken lär få egen majoritet, men Ulf Kristerssons chanser att bilda regering kommer att vara betydligt bättre än Stefan Löfvens.

Förutsatt att alla riksdagspartier klarar fyraprocentspärren kan Socialdemokraterna räkna med stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet – och Moderaterna från sina numera etablerade samarbetspartners Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna. Att Sverigedemokraterna skulle välja att stödja de förstnämnda ter sig mindre troligt efter regeringens beslut om den så kallade gymnasieamnestin.

Om det är någonting som man bör bära med sig från de senaste åren är det dock att saker och ting kan förändras snabbt i svensk politik. Och än är det nio månader kvar till valet.

Det verkar dessutom som att vi får en valrörelse av ett helt nytt slag i år. Tidigare val har frågor som miljö, jobb och skola dominerat. I DN/Ipsos decembermätning anser 38 procent att invandring och integration är viktigast. Att dessa frågor toppar väljarnas agenda, och att lag och ordning har seglat upp som den fjärde viktigaste frågan, är avgörande skillnader mot tidigare val.

Att Sverige har stora problem inom dessa områden har nog inte undgått någon. Den politiska ödmjukheten inför detta är dock någonting som jag har saknat under det gångna året – inte minst hos regeringen. Magdalena Anderssons glädjekalkyl på fyrtio miljarder kronor i den sista budgeten för mandatperioden – där man i stället för att genomföra nödvändiga strukturreformer på bostads- och arbetsmarknaden byggde in permanenta utgiftsökningar som kommer att bli allt svårare att betala – är bara ett exempel.

Idén att framställa sig som själv som alla goda gåvors givare inför en valrörelse är inte direkt ny. Men att väljarna visar att de förstår och bryr sig om Sveriges stora problem kan förhoppningsvis frammana en annan typ av valrörelse. Politik handlar i grunden om att med begränsade resurser försöka uppnå vissa mål – och i en tid då ett antal grundläggande samhällsfunktioner inte fungerar är detta en särskilt viktig insikt.

Många är de som har varnat för en hård valrörelse med uppskruvat tonläge. Konfliktlinjer är naturligtvis en viktig del av demokratin, men låt oss hoppas att årets politiska samtal också präglas av hederlighet och vuxenhet. Om det är någonting som jag önskar mig i nyårslöfte av de politiska partierna inför den kommande valrörelsen så är det just att man är ärlig med de problem som finns och vågar erkänna de svåra val och prioriteringar som följer av dessa.

Det är vad Sverige behöver – och vad väljarna förtjänar.