I ett appendix till rapporten från 1946 års stora skolkommission hittar jag dem – de privata handelsgymnasierna som hade startats runt om i landet. I Stockholm, Göteborg, Växjö, Linköping … Oftast i början av 1900-talet.

Numera är de nästan bortglömda. I Stockholm kopplar fortfarande en del samman namnet på ett av stadens många gymnasier, Frans Schartaus, till den ursprungliga handelsutbildningen. I Linköping hittar kanske någon den lilla minnesplaketten på huset i hörnet av Kloster- och Linnégatan som idag huserar Läkarsällskapet. Men människorna som gått på skolan blir allt färre och mina minnen av berättelserna om morfar, skolföretagaren, allt svagare.

Jag vet dock genom alla möten under åren att morfar och mormor gav en utmärkt utbildning till unga människor för vilka tröskeln till den pampiga läroverksbyggnaden i Vasastan var alldeles för höga. De kom från familjer utan utbildningstradition och med mycket små medel. De var ofta nyinflyttade från landet, på många sätt lika vilsna i staden som dagens immigranter är i Sverige.

Linköpings handelsinstitut och gymnasium skapade troligen fler klassresor i vår närhet än mycket annat. Med kunskaper i bokföring och marknadsföring, maskinskrivning och stenografi startades karriärer i det framväxande bank- och försäkringsväsendet, inom förvaltning och småföretagandet.

Från ett av de styrelserum minns jag hur en kollega lutar sig mot mig och viskar lite förläget: ”Jag gick på din morfars skola och jag har faktiskt ingen annan utbildning”. Han var VD för ett större försäkringsbolag.

Ibland 1946 års skolkommissionärer går det dock inte spåra någon större entusiasm för landets privata handelsutbildningar. Man behöver inte vara särskilt begåvad för att se att dokumentet var första steget mot allt konstigare krav på företagarna, så småningom indragna statsbidrag, kommunalisering och – som ett brev på posten – lägre kvalitet och sjunkande status.

Vid den här tiden ångade det om svensk socialdemokrati, 1946 års skolkommission var en del av kraftsamlingen efter kriget. Den var djupt ideologisk. Nu skulle Sverige moderniseras på riktigt och staten föra befäl. I skolkommissionen satt Alva Myrdal. Numera vet vi med vilket förakt hon såg på människors förmåga att ta initiativ och utvecklas efter eget huvud.

Jag kunde inte låta bli att tänka på allt detta när jag i veckan lyssnade på valrörelsens första skolutspel från socialdemokraterna. Nu är det de så kallade religiösa friskolorna som ska bort. Gymnasieminister Anna Ekström påpekar noggrant att det inte handlar om alla friskolor, bara de religiösa. De låter kanske inte så farligt. Ungefär som kommissionsrapporten.

Men jag litar inte på socialdemokrater när det handlar om frågor som kräver en förståelse för samhällelig dynamik. Till skillnad från flera av sina systerpartier i Europa har de svenska aldrig genomgått någon större ideologisk omprövning. Gång på gång faller partiet tillbaka på sitt Myrdalska arv: Ska något göras ordentlig ska det göras med staten, med detaljerade instruktioner och en armé av kontrollanter.

Då som nu finns ingen känsla för vad man slår sönder.

Då som nu är försvaret för det som borde skyddas för svagt.

Då som nu kommer vi att komma på det för sent.