För länge sedan, någon gång på 80-talet, drack jag kaffe med den svenska ambassadören i Tyskland, på den tiden, förstås Västtyskland. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från vårt samtal, fast det var politiskt heta tider. Vad jag minns är att han sa att det under året innan hade varit fler svenska ministrar på besök på ambassaden Vietnam än hos honom.

Han skakade på huvudet. Jag också. Och detta har jag inte glömt.

Idag är Sverige inte på långa vägar så ointresserat av den västvärld som vi alltid varit en del av. Men vårt intresse för vad som händer på de inrikespolitiska scenerna är fortfarande begränsat. Det är synd för vi skulle kunna lära oss mycket av andra länders politiska vardag. Som Tysklands.

Just nu står i princip det politiska livet i den tyska förbundsdagen stilla. Innan nya utskott och kommittéer kan utses måste de utdragna regeringsförhandlingarna efter valet i september föras i hamn. Läget är komplicerat, men det handlar om kris under upphöjt lugn och de flesta är övertygade om att det kommer att lösa sig. Tysklands moderna demokrati kan mycket väl vara Europas stabilaste och bäst fungerande demokrati, 70 år efter nazism och krig.

Det lär oss att grundlagar, valsystem och politisk kultur är viktigt, kanske viktigare än månghundraårig tradition.

Alla de tre stora partierna som utgjorde regeringsunderlaget under förra mandatperioden, SPD, Angela Merkels CDU och CSU i Bayern led svåra förluster i valet. Det är vad som brukar hända när människor som inte tycker att politiska idéer och värderingar spelar någon roll får som de vill. När den, från tid till annan, så populära pragmatismen får ta över allt.

Det gick desto bättre på de politiska kanterna och nu kärvar alltså regeringsförhandlingarna därför att det liberala FDP har svårt för De gröna, ingen vill ha med det nationalistiska Alternativ för Tyskland (AfD) att göra och SPD-ledaren redan på valnatten sa att någon ny stor koalition blir det inte.

Men Tyskland har en politisk institution som nu kan få en stor betydelse, den av förbundsdagen valde förbundspresidenten. Posten är i huvudsak representativ men har utvecklats till ett slags yttersta samvete och en riktkarl i samhällsdebatt och i konstitutionellt knepiga situationer, som den nuvarande.

Den tidigare socialdemokratiske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier är, precis som sina föregångare på presidentposten, en erfaren och klok politiker. Skickligt försöker han nu lösa SPD-ledaren från sina uttalanden om att inte bilda regering med Merkel igen. Det kan lyckas, det kan misslyckas.

Tyskland kan komma att gå till nyval eller, för första gången sedan kriget, få en minoritetsregering. Men, som sagt, Tyskland är inte särskilt upprört.

Istället pågår en intensiv politisk debatt med oerhört många deltagare. I Tyskland kan politiker diskutera utanför boxen utan att hamna i kylan och medborgarna ofta kunniga och pålästa.

Om inte annat kan vi lära oss av det. Ingen demokrati är starkare än dess medborgare.