Här har partipolitikerna som till hösten siktar på att vinna väljarnas gunst något att bita i. Det är Riksrevisionens granskningsrapport som bär den sövande torra titeln "Tillämpningen av det finanspolitiska ramverket, RIR 2017:32". Innehållet är dock desto explosivare.

"Den demografiska utvecklingen under 2020-talet kommer att innebära fortsatt växande utgifter för de välfärdstjänster som kommuner och landsting ansvarar för", skriver Riksrevisionen i den sammanfattande inledningen och konstaterar:

"Om personaltätheten i välfärdstjänsterna ska vara oförändrad behöver statsbidragen i genomsnitt öka med drygt 20 mdkr per år under 2020-talet. Det motsvarar en ökning av statsbidragen på drygt 200 mdkr mellan 2020 och 2030 enligt de beräkningar som Riksrevisionen tagit del av men som inte uttryckligen redovisas i de ekonomiska propositionerna".

Det sistnämnda betyder rakt ut sagt att regeringen försökt mörka den obekväma "utmaningen", som skitjobbiga problem att förtvivlat slita sitt hår över eufemistiskt brukar betecknas på politikerspråk.

Och det är klart, något skojigt budskap att trumpeta ut vitt och brett inför en valrörelse är det väl inte - varken för regeringen eller oppositionen. Men att låtsas som det regnar är naturligtvis heller inte särskilt ärligt mot väljarna.

Vi har alltså en situation där antalet äldre bara ökar och ökar, även barn i viss utsträckning, vilket skapar ett växande tryck på leverans från vården, omsorgen och skolan.

Som om inte den stigande mångmiljardnotan för detta vore nog, har Sverige svettigt dyra integrationsproblem. Stora grupper nyanlända får inte arbete på många år, utan hamnar i långvarigt och socialt destruktivt bidragsberoende.

Därtill lär nuvarande högkonjunktur vika nedåt under nästa mandatperiod, vilket gör att kostnadstsunamin som Riksrevisionen pekar på blir ännu kärvare att hantera för stackarna vid makten.

Hur skulle då lösningarna kunna se ut? Den enkla vägens politik är att höja skatterna, förstås.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har redan återkommande larmat om att detta krävs för att säkra välfärden, om inga andra åtgärder vidtas. Grejen är bara att skattetrycket i Sverige är väldigt högt som det är - 44,1 procent av BNP, tillsammans med Finland det fjärde högsta i OECD-ligan och nästan hela 10 procent över snittet bland konkurrande industriländer (Ekonomifakta, 27/11 2017).

Det medför att ännu högre skatter riskerar att skada produktiviteten i samhällsekonomin. Snarare vore det i vårt läge lämpligare om politikerna sänkte skatterna för att få mer pengar. Låter det paradoxalt?

Begrunda följande exempel från den svenska verkligheten. De tidigare S- och M-ledda regeringarna sänkte mellan 2000-2013 skattetryckets andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer, inte mindre, resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor.

Men sådant är inte allena saliggörande. Samtidigt måste välfärdens kärna prioriteras hårdare och verksamheterna effektiviseras bättre, icke minst genom de möjligheter som digitaliseringen och robotiseringen ger. Landstingsvårdens tungrodda organisation skriker efter reformering och inom kommunerna får det nog vara slut på att - som i Linköping - satsa skattebetalarnas pengar på lyxiga simhallar för 760 miljoner kronor, eller vad nu detta lokala prestigebygge väntas landa på.

Andra förslag? Fråga politikern som vill ha din röst.