På torsdag sker Svenska Akademiens sista sammankomst innan sommaruppehållet. Då brukar vanligen den definitiva ”korta listan” fastställas över de författarkandidater (oftast fem till antalet) som är aktuella för årets Nobelpris i litteratur. Deras produktion blir ledamöternas uppgift att läsa in sig på under sommaren och därefter koras den utvalde till världens finaste kulturella utmärkelse. Men denna höst kommer inte någon litteraturpristagare att presenteras.

Den djupa kris som skakat Akademien med strömhopp från stolarna och raserat förtroende i omvärlden har rubbat traditionerna. Som meddelades i början av maj ska priset istället skjutas upp och delas ut parallellt med nästa års annonserade pristagare. Det är iallafall den rumphuggna Akademiens nuvarande plan, därtill sannolikt nödd och tvungen sedan Nobelstiftelsen - som ”äger” Nobelpriset - i kulisserna vridit om armarna på kvarvarande ledamöter.

I lördags meddelade dock Nobelstiftelsens vd Lars Heikensten i SR att det varken är säkert att det blir ett litteraturpris 2019 eller att Svenska Akademien ens får behålla uppdraget att dela ut det. Ryktesvis lär Kungliga Vitterhetsakademien - instiftad 1753 av Gustaf III:s mor, drottning Lovisa Ulrika - ligga bra till som alternativ.

Hinder i Alfred Nobels testamente finns inte. Där står bara att litteraturpristagaren ska utses ”af Akademien i Stockholm” och inget vet egentligen vilken av akademierna som avsågs. Nyligen förklarade Vitterhetsakademien påpassligt att man både har ”kompetens och möjligheter” att ta över.

Att Lars Heikensten tar steget till att offentligt öka pressen mot Svenska Akademien måste tolkas som att Nobelstiftelsen fått nog av det bråk och intrigerande som i oförminskad styrka fortsätter att urholka anseendet för landets främsta kulturinstitution - och därmed Nobelpriset.

Antagligen vill Heikensten även signalera beredskap för utsikten att Svenska Akademien helt går i kvav. Den risken är ju överhängande. Ska de tomma stolarna återbesättas till fulltalighet krävs enligt stadgarna röster från minst 12 ledamöter i kretsen.

Nu är det endast tio vid bordet. Nya inval kan alltså inte äga rum. Förra veckan förklarade emellertid de tre ”vilande” avhopparna Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark sig villiga att göra comeback - om den beryktade Kulturprofilens försvarare Horace Engdahl avgår.

Implicit tycks Lars Heikensten uttrycka sympati för denna utpressningstaktik. ”Det finns fler i Akademien som bör fundera över sin ställning med hänsyn till förtroendet för det fortsatta Nobelprisarbetet”, sade han i Ekots lördagsintervju. Men eftersom Kristina Lugn deklarerat sin vägran att stanna om Engdahl försvinner blir matematiken ändå lika hopplös. Är ledamöterna inte 12 kan Akademien omöjligen förnya sig själv och står inför sin egenförvållade utplåning.

Horace Engdahl menar dock att ledamöterna kan omtolka stadgarna i detta avseende, trots att Akademiens högste beskyddare Carl XVI Gustaf - som också måste godkänna invalen - vidhållit att bestämmelsen gäller. Som lök på laxen hotar alltså också en konflikt med kungen!

Mycket till snille och smak har vi inte sett i denna sjaskiga följetong. Men det som börjar arta sig till Svenska Akademiens undergångsepos bjuder onekligen på historiskt rafflande teater.