När cykeln hade premiär i Sverige 1867 kostade det nya transportmedlet bokstavligt talat skjortan. Många skjortor! Ännu vid förra sekelskiftet var normalpriset för en cykel runt 250 kronor, vilket för en vanlig knegare motsvarade en halv årslön.

Men då ryckte politikerna in och började skattesubventionera cyklarna, så att alla skulle få råd att trampa och slippa slita ut skorna, eller använda hästar som fyllde gatorna med illaluktande avföring.

Nej, naturligtvis inte. Politikerna höll sig klokt nog borta från cykelmarknaden, där istället driftiga entreprenörer såg gyllene möjligheter. En av dem var Karl August Pettersson, ”K A Pelle”. Han var en tidigare smedlärling som i Linköping 1899 grundade Östergötlands Velocipedfabrik, vars cykelmärke Vega snart blev mäkta populärt.

En annan var bondsonen Birger Svensson i Varberg. 1908 startade han en egen verkstad, kallad Svenska Cykeldepoten. 1917 bytte rörelsen namn till Monark, som vid Svenssons död 1944 expanderat till landets dominerande cykeltillverkare med 2000 anställda.

Från att främst vara ett nöje för överklassen hade cykeln nu fått en stabil position som ett folkligt bruksfordon, tack vare att företagare likt K A Pelle och Birger Svensson kom på fiffigare sätt att montera ihop velocipeder som kunde säljas till humanare priser. Det, kombinerat med den allmänna välståndsökningen, gjorde cyklarna ekonomiskt överkomliga för alla och envar. Inga skattebidragsrusiga politiker behövdes som lade sig i utvecklingen.

Men när det gäller innovationen med eldriva cyklar är det tydligen annorlunda. Varför?

I höstas jublade cykelbranschen. Försäljningen av elcyklar slog rekord, 67 500 stycken hade lämnat butikerna - en ökning med 50 procent bara på ett enda år. ”Det innebär att elcyklar utgör tolv procent av hela cykelmarknaden, och Sverige börjar därmed att närma sig nivåer vi ser i flera europeiska länder där elcyklar utgör mellan 15-20 procent av marknaden”, förkunnade Klas Elm, VD i lobbyorganisationen Svensk Cykling, i ett pressmeddelande (28/9 2017). Låg några skattebidrag bakom den succéartade försäljningstrenden? Icke!

Trots detta har Miljöpartiet ändå drivit igenom att elcyklar måste subventioneras av klimatskäl.

I Linköping beslutade kommunstyrelsen nyligen att införa ett hyrsystem med 200 elcyklar för 35 miljoner skattekronor.

I regeringens senaste budgetproposition fick Miljöpartiet glädjen att dela ut 350 miljoner skattekronor per år fram till 2020 i elcykelbidrag till svenska folket. Sedan 1 februari är det bara att skicka in en blankett till Naturvårdsverket, som generöst bjuder på 25 procent av kostnaden (maximalt 10 000 kronor) för varje inköpt elektrifierad tvåhjuling.

Intresset har förstås varit stort, redan ligger 5200 ansökningar på myndighetens bord. ”Det är först till kvarn som gäller. Vad som händer om pengarna skulle ta slut är en fråga för politikerna”, säger den ansvarige bidragsbyråkraten Tomas Hallqvist hurtigt (Aftonbladet 7/2).

Det frågan borde handla om är vilken egentlig klimatnytta som denna mångmiljonrullning med skattemedel har. Särskilt som elcyklarna bevisligen säljer förträffligt utan statliga omsorger och bara lär bli billigare med tiden. Precis som var fallet med de traditionella trampcyklarna.