För några år sedan avslöjades hur myndigheterna i Sverige ivrigt dammsög mobiloperatörerna på känslig information om medborgarnas telekommunikationer. Allt fanns kartlagt i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv, vars införande motiverades som ett nödvändigt verktyg för att bekämpa terrorism och annan grov samhällsfarlig brottslighet.

Men den som trodde att staten var att lita på fick ordentligt med tji. Exempelvis utnyttjade Skatteverket gärna datalagringsdirektivet till att jaga fuskare, också i relativt banala taxeringsärenden.

"Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, sa Tele2:s dåvarande vd Thomas Ekman om missbruket (SR 4/5 2015).

Tidigare hade även uppdagats att Skatteverket, Transportsstyrelsen, Bolagsverket och andra myndigheter öppnat omfattande butiksförsäljning av svenska folkets personuppgifter till enskilda företag och organisationer. För dem var naturligtvis dataregistren guld värda som källor för riktad reklam och propaganda. Offentlighetsprincipen gjorde hanteringen fullt laglig.

Men hur var det med etiken och integritetsskyddet? Om byråkratin systematiskt ville kränga personuppgifter, insamlade genom statens tvångsmakt, borde åtminstone berörda medborgare först fått godkänna huruvida de önskade bli kommersiella handelsvaror eller ej.

Debatten i den här frågan blev dock ingenting jämfört med hur det nu stormar kring Facebook. Aktiekursen rasar, hashtaggen #DeleteFacebook trendar, annonsörer drar öronen åt sig, vd:n Mark Zuckerberg nödgas till skademinimerande ursäkter för hur nätjätten "svikit användarnas förtroende".

Anledningen är förstås skandalen kring det brittiska konsultbolaget Cambridge Analytica, som kommit över data från 50 miljoner amerikanska Facebookprofiler genom en dubiös personlighetstest. Informationen gick raka vägen till Donald Trumps kampanjteam i syfte att fiska röster i presidentvalet 2016. Ruttet? Moraliskt klandervärt? Antagligen. Men varför förvånas?

Facebook har aldrig varit någon Röda kors-verksamhet som är "gratis" att ta i anspråk. Vi betalar för nöjet och nyttan att vistas på Facebooks plattformar med att helt frivilligt ge upp vår personliga integritet. Gladligen och dagligen lämnar vi ifrån oss massor av privat information, ett veritabelt Klondyke för Zuckerberg et consortes att exploatera. Det är den enkla, krassa och fabulöst lönsamma affärsidén.

Att en skojare som Donald Trump politiskt profiterat på denna datainsamling må man tycka är stötande. Men ingen har faktiskt tvingats att rösta på honom. Ingen tvingas heller att köpa de varor och tjänster som annonseras på basis av Facebook-användarnas profiler och uppdateringar.

Dessutom - ingen tvingas att vara på Facebook överhuvudtaget. Gillar du inte hur Zuckerbergs monsterbolag beter sig är det bara att lämna. Förhoppningsvis leder Cambridge Analytica-härvan till en större medvetenhet om vad det i realiteten betyder att göra sociala medier till ett personligt skyltfönster.

Dock, minns samtidigt hur den moderna tekniken givit Storebror Staten direkt skrämmande möjligheter att i detalj tråla, samla och lagra information om våra privatliv. Visselblåsaren Edward Snowden avslöjade den hämningslösa massövervakning som USA:s säkerhetsorgan bedriver. Genom FRA-lagen medverkar även i Sverige i detta storskaliga orwellska angrepp på den medborgerliga integriteten.

#DeleteFacebook? Ingen hindrar dig. Men försök ta dig ur den offentliga apparatens finmaskiga nät. #DeleteTheGovernment? Då kommer polisen.