Harry Schein har gjort storstilad comeback efter sin död 2006. Det är som vi inte kan få nog av honom. För några år sedan kom den läckra praktantologin ”Citizen Schein”, sedan dokumentärfilmen med samma smarta titel, därefter essäboken ”Harry bit för bit”. Och nu en bastant, ytterst läsvärd biografi: ”Schein” av filmvetaren Per Vesterlund.

Jag har naturligtvis slukat rubbet, tidigare även Harry Scheins egna memoarböcker. Vem kan väl motstå hans hänförande persona, knivskarpa intellekt och fantastiska karriär? Harry Schein är den svenska drömmen.

Ett ensamkommande judiskt flyktingbarn från det av nazisterna härtagna Wien som omskapade sig själv i ett nytt hemland, studerade och arbetade hårt, blev miljonär på vattenrening, inflytelserik makthavare, gifte sig med filmstjärnan Ingrid Thulin, spelade tennis med Olof Palme och hade Ingmar Bergman i vänkretsen.

Han var en skamlös elitist och en lika skamlös dandy, lättare att beundra i efterhand än när det begav sig. Då en djupt kontroversiell gestalt, av många avskydd som en maktfullkomlig socialdemokratisk streber i ihopmyglad lyxförpackning.

Nu, i nostalgins ljus, en karismatisk stilikon som framstår likt den svunna folkhemsepokens motsvarighet till Don Draper och John F Kennedy. Harry Scheins förmåga att tjusa och fascinera tycks bara växa med tidsavståndet. Men låt oss inte glömma vad Scheins viktiga samhällsinsats faktiskt var. Han försökte sätta det klassiskt borgerliga bildningsidealet i centrum för den socialdemokratiska kulturpolitiken, mest berömt uttryckt genom Filminstitutet som Schein skapade 1963 och styrde till 1978.

Det skedde i en situation när televisionens intåg i stugorna fått filmbranschen att krisa. Schein övertalade sina kompisar i S-regeringen till en räddningsaktion, vars främsta syfte var att säkra och uppmuntra produktionen av konstnärligt värdefull svensk film. Med Harry Schein vid Filminstitutets roder fungerade det i flera år lysande. 60-talet blev en guldålder för Sverige på vita duken. Ingmar Bergman briljerade som bäst. Nykomlingar som Jan Troell, Bo Widerberg och Kjell Grede imponerade.

Att det statliga mecenatskapet gav sådana enastående resultat var tveklöst Harry Scheins förtjänst. Som sprungen ur en traditionellt högborgerlig miljö i den gamla kulturmetropolen Wien, innan krigen Europas intellektuella huvudstad, var det för honom givet att stå upp för kvalitetsbegreppet i den offentligt sponsrade konsten.

Vad som är konstnärlig kvalitet må vara svårfångat. Men som Harry Schein sa i Expressenintervju på 90-talet: ”Bra film är vad intelligenta och filmkunniga personer anser vara bra film. Det är naturligtvis inte hundraprocentigt men det är en godtagbar definition. Den film jag egentligen skulle vilja stödja är den film som jag inte har nån aning om. En bra regissör gör film som ingen förutsett”. En renässans för den synen vore välkommen.

Idag har såväl Filminstitutet som den övriga kulturpolitiken mer blivit ett instrument för att göra konsten till en tjänare åt ideologiska mål (den ska främja mångfald, normkritik, jämställdhet, demokrati, etc). Det klassiska bildningsidealet har heller inte, varken bland arbetarrörelsens eller borgerlighetens partister, någon försvarare av Scheins kaliber.

Fast vem vet? I Harry-nostalgins tecken kanske det snart dyker upp djärva aspiranter på hans fallna mantel.