1978 belönades Isaac Bashevis Singer med Nobelpriset i litteratur, enligt Svenska Akademiens motivering "för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor". Ett lika omtalat som uppskattat val, vill jag dimmigt minnas.

Det var en hel del ståhej i medierna, min mamma gillade Singer, vår lärare i skolan berättade om honom och att han skrev på ett ovanligt språk kallat jiddisch. Jag var då en nyfiket läsande nioåring i värsta bokslukaråldern, fast Singer föll mig inte på läppen ett dugg. Jag föredrog envist Dante. Inte den gamle florentinaren. Utan hans yngre namne från Stockholm, den toppsmarte killen som löste skruvade mysterier med polaren Tvärsan i Bengt Linders serie av obetalbara ungdomsböcker.

För mig blev ändå 1978 avgörande. Det var året när jag kom till medvetande om att det alls fanns ett Nobelpris i litteratur och att det var en viktig händelse som man skulle hålla koll på. Med tilltagande mognad allt viktigare rent personligen.

Den första pristagare jag förstod, diggade och självmant köpte verk av blev William Golding 1983. Hans klassiker ”Flugornas herre” skrev jag det året en översvallande högstadieuppsats om och polemiserade däri med frän passion mot surmagade kritiker som ansåg Golding vara för klen att upphöjas i Nobeldiktarnas odödliga skara. Min respekt för Svenska Akademien växte.

Jag är idag den innerligt tacksam för upptäckten av många fantastiska författarskap, vilka på ett ovärderligt sätt vidgat mina horisontlinjer och givit mig djupare insikter om människans myllrande, mångfacetterade, motsägelsefulla tillvaro (det kom sent om sider även att gälla den helt underbare Isaac Bashevis Singer, numera distanserar han både Dante d ä och Dante d y i min bokhylla).

Jag kan enbart säga som den tyske författaren och kulturjournalisten Thomas Steinfeld när jag i sammanhanget möter det gräsliga ordet "finkultur", detta slappt svepande uttryck av ignorant kulturförakt:

"Det syftar till någonting som bara finns i fantasin hos en tänkt gemenskap som tror sig stå för 'verklighetens folk'. Den förvandlar all litteratur bortom kriminal- och kärleksromaner till en meningslös sysselsättning för något slags kulturell överklass (ännu en fantasi) – och bortser då ifrån att mycket i denna 'finkultur' brukar vara oändligt mera sant och rått, än det mesta inom populärkulturen någonsin kan bli".

Nog finns spår av illa dold skadeglädje i kommentarerna kring Svenska Akademiens kris, flinande miner över att denna "finkulturella" högborg fallit i sin självförvållade gyttja med ett väldigt plaskande dån som ekar jordklotet runt. Men jag tror de flesta känner som jag: en blandning av häpnad, sorg och återhållen ilska.

Ett institutionellt förtroende, strävsamt uppbyggt i åtskilliga generationer, har på svindlande kort tid raserats i en sliskig tabloidskandal som innehåller allt annat än snille och smak. Ett år utan ett Nobelpris i litteratur? Annus horribilis! Vilken overklig sak, som att julafton tas ur funktion. Att priset ställts in har hänt flera gånger förr, men senaste gången var 1949 och aldrig av en anledning som nu.

2018 har de solkiga resterna av en vanärad Akademie tvingats inse att den i omgivningens ögon blivit ovärdig att dela ut världens ädlaste kulturella utmärkelse. Kvarvarande ledamöter erkänner i praktiken att de förskingrat Akademiens unika roll som främjare av den kvalificerade litteraturkonsten.

Jag kan omöjligen begripa att slutsatsen av ett sådant historiskt legitimitetshaveri inte är en kollektiv avgång.