"Werner ville inte bli invald i Akademien. Då Sten Lindroth dog stängde han av telefonen. När Gyllensten inte fick tag i honom informerades ändå kungen om valet och då fanns inget sätt att dra sig ur. Signe såg Werner i en förtvivlad gråt som varade natten igenom. Han lade sig till sängs i veckor och näst intill hungerstrejkade; barnen blev sjuka av det. En psykiater övertygade honom till slut att Svenska Akademien inte var helvetet på jorden… Då Werner efter några år lämnade Akademien gick han ur alla de föreningar vilkas möten han aldrig bevistat. Äntligen fri! hade han ropat".

Raderna är från boken "Semaforen och lodlinan" av Per Wästberg, vars känslor för sin egen stol i Akademien är rakt motsatta salig Werner Aspenströms. Denne underbare poet tog chansen att hoppa av efter att Lars Gyllensten och Kerstin Ekman våren 1989 tågat ut i protest mot Akademiens skamliga oförmåga att fördöma Irans dödsförbannelse över Salman Rushdie. Senare stack även Knut Ahnlund.

Men enligt dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén var avhopp omöjligt. Ledamöterna var, oavsett om de ville eller ej, surrade vid sina stolar på livstid.

Struntprat, menade emellertid Alléns företrädare Lars Gyllensten som i sin bok "Minnen, bara minnen" slog fast: "...en sån bestämmelse finns inte alls i stadgarna. Dels är det orimligt, i ett demokratiskt samhälle. Så dumma var inte de som en gång skrev Akademiens stadgar att de införde en sån bestämmelse. I själva verket har utträden ur Akademien förekommit ett par gånger tidigare. Allén har kunnat hävda sin orimliga ståndpunkt i visshet om att svenska folket inte har Akademiens stadgar som sin lektyr".

Mitt i Nobelveckan har kungen, Akademiens beskyddare, kallat till sig nuvarande ständige sekreteraren Sara Danius med anledning av skandalen med den herostratiskt ryktbare Kulturprofilen. Avslöjandet om hans decennielånga härjningar har snarast ställt denna mäktiga kulturbastion i värre dager än som var fallet under Rushdieaffärens moraliska och intellektuella kollaps.

Om Akademien kan sägas ha någon enda kontrollinstans är det väl bara majestätet självt. "För Sverige i tiden" lyder som bekant kungens valspråk, vilket han borde ge Sara Danius rekommendationen att också innefatta Akademiens domäner. Respekt och integritet måste återupprättas, då är reform och förnyelse av nöden. Så har skett förr.

Enligt Gustaf III:s instiftelsebrev karaktäriseras Akademien som "ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män". Kvinnor är alltså egentligen uteslutna. Men har Akademien kunnat rucka på den statuten, som redan 1914 tedde sig barock (då valdes Selma Lagerlöf in som första kvinnliga ledamot), vore det märkligt om inte 2017 ovilliga medlemmar kunde släppas fria från Sture Alléns diktat.

Idag står två stolar löjeväckande tomma, Kerstin Ekmans och sedan två år tillbaka Lotta Lotass (som inte trivs). När Finland nu jubilerar sitt sekel av självständighet skulle det vara en snyggt vinnande gest att erbjuda åtminstone en av dessa stolar till exempelvis Monika Fagerholm, eller någon annan framstående representant för den vitala finlandssvenska kultursfären.

Öppna porten igen som stängdes 1809! Jämför med grundaren Gustaf III:s förebild, Franska Akademien. Den har naturligtvis aldrig brytt sig om nationellt medborgarskap, utan samlar ledamöter från hela den franskspråkiga världen. Förvisso är den mycket större. Vårt eget språkområde begränsar sig till Sverige och ungefär 300 000 människor i Finland. Desto angelägnare att vi stärker banden och håller ihop.

För att inte tala om att Akademien sannerligen skulle behöva lite av den ryggrad och jävlar anamma-mentalitet som vår forna östra rikshalva genom historien visat sådana imponerande prov på.