Idag, den första mars, slår regeringens skärpta amorteringskrav till. Det betyder att du som tar ett nytt bostadslån vilket överstiger 4,5 gånger bruttoinkomsten tvingas amortera en extra procent årligen.

Alltså en påbackning av det redan införda kravet från 2016: om du lånar över 70 procent av bostadens värde måste 2 procent amorteras per år, därefter 1 procent av bostadens värde ner till 50 procent av värdet.

Motivet bakom dessa åtgärder är att bromsa hushållens rekordskenande skuldskuldsättning, som förra året totalt uppgick till drygt 3500 miljarder kronor varav över 80 procent utgjordes av bolån.

Oroväckande? Ja, men det är i sin tur en effekt av den skriande bristsituationen på bostadsmarknaden, i kombination med Riksbankens bisarrt låga räntor, som fått fastighetspriserna att sticka iväg genom stratosfären.

Även om en avmattning nu kan skönjas är fortfarande nivåerna väldigt höga. Den senaste 20-årsperioden har kvadratmeterpriset på en genomsnittlig svensk bostadsrätt ökat med 750 procent! Det kan vi tacka en lång period av missriktad politik för.

Ty egentligen är det fel att tala om en ”bostadsmarknad” i Sverige, eftersom den är mer fången i en härva av planekonomiska regleringar än marknadsmässig i någon meningsfull definition av ordet. Amorteringskravet är ett i grunden desperat försök att med ytterligare en reglering stävja problem som i en ond spiral orsakats av alla andra regleringar.

Nybyggnation hämmas av det kommunala markmonopolet och dess tröga byråkratiska handläggningskvarnar. Det befintliga bostadsbeståndet utnyttjas illa, eftersom skatter skapar inlåsningar som dämpar rörligheten. Hyreskontrollen får samma konsekvens, flyttkedjorna avstannar - utöver att byggandet av nya hyresrätter motverkas då det blir mycket lönsammare för byggbolagen att satsa på bostadsrätter.

Och så vidare.

Summan av den sovjetliknande kardemumman: bostadsbrist, oändliga köer, dyra svartkontrakt, absurda kvadratmeterpriser, enorma lån, et cetera. De tuffare amorteringskraven gör sannerligen inte situationen bättre. Ur liberalt perspektiv är själva idén att staten ska ta ännu större befäl över enskilda människors utgiftsprioriteringar givetvis en styggelse.

Den direkt praktiska konsekvensen blir främst att smärtsamt högre trösklar reses för yngre och andra grupper i lägre inkomstskikt att skaffa sig egen bostad. Tragiken och orättvisorna förvärras, medan de ansvariga politikerna kört fast i sitt eget regleringstrassel och är vilset oförmögna att samla sig till nödvändiga strukturreformer.

På insändarsidan i gårdagens Corren (28/2) vittnade signaturen ”Mamma” om sin 22-årige son, fortfarande kvar i barndomshemmet och som inte kan flytta.

I ett halvt decennium har han väntat i kön hos Linköpings kommunala bostadsjätte Stångåstaden. Lyckas han inte hitta någon privatvärd (inte helt lätt, det heller) tvingas han stanna i pojkrummet. Förvisso finns många ettor och tvåor ute till försäljning på Hemnet. Vad hjälper det? Mamman skriver: ”Nu med hårdare amorteringskrav kommer också ännu färre unga att kunna få lån, och som student får man inga lån alls. Vad tänker ni politiker göra åt denna helt snedvridna bostadspolitik?”.

En befogad fråga. Hittills får man dock som Bob Dylan konstatera: the answer is blowin’ in the wind.