Man måste ändock känna beundran för Liberalerna. Jag menar det uppriktigt. Det är inget parti som räds impopulära ståndpunkter, ens inför ett stundande val och med egna opinionssiffror som länge varit så kroniskt vissna att riksdagen kan vara ett minne blott efter den 9 september.

Det är som Jan Björklund har Gustaf II Adolfs fältpsalm på läpparna - "förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla" - när han i spetsen för det avfolkade tidigare Folkpartiet orubbligt drar sin värja till EU-projektets försvar.

Medan övriga partier unisont rasar över girige Junckers union, som vill pungslå Sverige på en drastiskt höjd medlemsavgift, kräver Björklund att Brysselprofilen Jean-Claude i EU-kommissionens dimhöljda topp borde tillfredsställas utan prut. Trots att beloppet det handlar om hotar att äta upp hela mandatperiodens reformutrymme för den nästkommande regering som Liberalerna ändå rimligen siktar på att sitta i.

"Det finns en stor ängslighet för det här med EU", konstaterar Björklund, själv inte det minsta ängslig. Likt de sista svenska entusiasterna går istället Liberalerna in i valrörelsen med parollen att EU-samarbetet måste fördjupas och att Sverige behöver införa euron snarast.

I Brexitbaksmällans tider med en växande medborgerlig EU-skepsis är en sådan styvnackad motvallshållning värd respekt. Fegt och opportunistiskt kan Liberalerna sannerligen inte kallas.

Däremot är det något förvånande att ett parti som stolt tillhör den parlamentariska demokratins pionjärer på hemmaplan, tycks så blint för Brysselapparatens maktfullkomliga elefantiasis. Den 9 maj är det Europadagen, firandet av idén om en kontinent som begravt århundraden av misstro, hat och fiendskap för ett demokratiskt samarbete över gränserna i öppenhet, fred och frihet.

Men som Robert Musil skriver i "Mannen utan egenskaper", den briljanta satiren om ett annat multinationellt imperium, Österrike-Ungern: "Det finns helt enkelt inga betydande idéer som dumheten inte skulle förstå att använda sig av, ty den besitter en allsidig rörlighet och kan iföra sig alla sanningars klädnader".

Tydligt är att dumheten dessvärre även tagit Europaidén i sitt grepp, korrumperat unionen till ett överstatligt mandarinvälde av ansiktslösa byråkrater som håller på att omyndigförklara EU:s invånare och göra demokratin till en chimär. Ängslighet finns det skäl för.