Jazzen, den är ju en genuin amerikansk musikform. Trots det har lilla Sverige på motsatt sida Atlanten hävdat sig förbluffande väl i konkurrensen. Åtskilliga toppmusiker har utmanat USA:s stjärnlirare på estraderna och tagit jazzen till nya höjder.

Vi snackar förnämliga namn som Lars Gullin, Jan Johansson, Rune Gustafsson, Esbjörn Svensson, Georg Riedel, Bengt Hallberg, Arne Domnérus och icke att förglömma: Jan Allan.

Denne förnämlige trumpetare och kompositör är fortfarande i farten, 83 år ung. På torsdag kommer han till Linköping och jammar på L'Orient. Det är inget tillfälle som alla entusiaster här i krokarna bör missa.

Men hur kommer det sig att just Sverige gjort sådant avtryck i jazzhistorien? Det kan man grubbla på. Naturligtvis är en övergripande standardförklaring att det i 1900-talets blågula folkhem fanns en besatthet av modernitet. Vi var – och är – snabba att haka på trender och göra dem till våra.

Då jazzen bröt fram i USA på bred front med Duke Ellington, Louis Armstrong och gänget, lystrade vi kvickt nyfiket och tog efter. Åke "Stan" Hasselgård imponerade så stort att Benny Goodman, "The King of Swing", norpade honom till sin orkester 1948.

Kanske inte märkligt, i grund och botten. Som göticismens nestor Olof Rudbeck den äldre kunde skrivit i sin ryktbara ”Atlantica": redan förhistoriens svenskar gillade hipp musik på fräsiga instrument.

Rudbeck försökte som bekant göra gällande att allting som var värt att ha i världen var sprunget ur den nordiska myllan. Om han inte levt på 1600-talet, och därmed missat pionjären Buddy Boldens banbrytande toner i New Orleans vid förra sekelskiftet, skulle Rudbeck säkerligen hävdat att även jazzen egentligen föddes i Sverige.

När antikens grekiske geograf och upptäcktsresande Pytheas med en rysning (förmodar jag) avfärdade vår nordliga avkrok som Ultima Thule, stoltserade vi ändå bevisligen med en slags motsvarighet till trumpeten, eller i ljudlikhet snarare påminnande om trombonen: bronsåldersluren. Okej, en tämligen primitiv prototyp.

Men den ser häftig ut och var, om än svårspelad, helt klart möjlig att hyggligt kräma loss på för våra egna forntida föregångare till Miles Davis och Jimmy Giuffre. Otvivelaktigt hade de också en hängivet diggande publik. Annars skulle väl inte fansen gjort sig besväret att föreviga dem i sten? Exempelvis finns både i Norrköpingstrakten och i bohuslänska Tanum svängiga hällristningar som avbildar gig med svenska blåskombos många hundra år före Kristus.

Birth of the cool, indeed.