S/MP-regeringen, inkluderat dess parlamentariska stödhjul Vänsterpartiet, är dyra i drift. Under mandatperioden har den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen släppt igenom rödgröna skattehöjningar för 66 miljarder kronor. Idag motsvarar skattetrycket 44 procent av BNP. Det är 10 procentenheter mer än genomsnittet bland våra konkurrentländer i OECD.

Samtidigt har inga strukturreformer att skriva hem om skett på åtta år. Alliansregeringens första period var sista rycket för den liberaliserande reformagenda som Moderaterna och Socialdemokraterna omväxlande var främsta bärare av från mitten av 1980-talet till 2006. Sedan dess har Sverige dels levt på effekten av gamla meriter, dels surfat på vågen av en högkonjunktur som underblåsts av ett aldrig tidigare skådat utbud av billiga krediter.

Denna slappenhetens väg kan inte fortsätta, annars riskerar konsekvenserna framöver börja göra ont värre. Ännu en bräcklig regering som idélöst hankar sig fram har vi knappast råd med. Definitivt inte en regering i stil med Löfvens, vilken till råga på allt i armkrok med Jonas Sjöstedts vänsterpopulister är inställd att jaga bort privata företagare ur välfärdssektorn.

Den demografiska utvecklingen ökar pressen, och det svettigt mycket, på leverans av tjänster inom vård, skola och omsorg. Att då backa tillbaka in i den 70-talströga, planekonomiska offentliga monopoltiden vore förödande. Tvärtom behöver vi fler privata alternativ som i sund konkurrens kan attrahera duktig personal, hålla innovationsförmågan uppe, dämpa kostnaderna och säkra kvaliteten.

Frågan är vi inte borde gå över till obligatoriska försäkringslösningar i ett renodlat valfrihetssystem, där politikens roll är att vara beställare och kontrollant men inte ansvara för själva utförandet (resultaten har ju inte varit direkt bländande med skolkris, vårdkris, etc).

Det är en farlig illusion att en ännu tyngre skattebörda och ett batteri av riktade statsbidrag ska kunna kompensera för bristen på nytänkande. De välståndsbildande krafterna hämmas och intäkterna till de offentliga kassorna faller. Snarare behöver skatterna sänkas för att bortom den dödsdömda minusräntedopade glädjekonjunkturen bädda för en långsiktigt hållbar tillväxt genom arbete och företagande.

Att låta fler svenskar få behålla en större del av sina egna ihoparbetade pengar är inte bara moraliskt rätt. Det stärker den enskildes trygghet och frihet, vilket gör att människor vågar mer och samhället som helhet blir mer dynamiskt.

Men kanske måste det bli sämre innan partiväsendet kan samla sig till bättring och väcka reformagendan till liv igen.