Det är högkonjunktur i Sverige. Hjulen snurrar så det brinner i naven. Inflationen är låg. Statsfinanserna anses goda. Ändå blir vi fattigare, vilket ekonomianalytikern Henrik Mitelman ger en rysande påminnelse om i Dagens Industri (8/3). På två år har den svenska kronan tappat en fjärdedel (!) av sitt värde mot euron.

Den långsiktiga urholkningen av våra pengar skulle kunna bli ämnet för en skräckfilm. Om du i mitten av 70-talet växlade in en svensk hundralapp i Schweiz fick du lika många francs tillbaka. Nu skulle en schweizisk hundring kosta dig drygt 870 kronor! Som ett illustrativt mått på vår förlorade köpkraft är det chockerande - ungefär som vi vore utsatta för ett ständigt pågående, smygande rån.

Men om vår ekonomi går så himla bra idag, varför stärks inte kronan? Henrik Mitelman pekar ut riksbankschefen Stefan Ingves och statsminister Stefan Löfven som bovarna.

Den förre envisas med sin minusräntedoping. Den senare har börjat orda om att återinföra förmögenhetsskatten, vilket sätter en framtida risk för nya kapitalutflöden på tapeten. Signalen till valutamarknaden blir att svensk ekonomi är opålitlig och därmed fortsätter kronan att ta stryk.

Säkert ligger det mycket i den analysen. Men förlåt en vanlig dumbom. Varför har vi alls pengar som notoriskt kan skvalpa och värdeförsämras på detta sätt? Inte för att jag vill övergå till euron, som i första hand är ett politiskt projekt syftande till att bygga ett ännu mer centraliserat EU. Däremot önskar jag en krona som vore hållbar. Är det en omöjlig tanke?

Jag har ofta tyckt det är något fundamentalt lurt med en statlig fiatvaluta, alltså pengar utan annat värde än graden av politiskt-institutionellt förtroende. Uppenbarligen har vårt land vissa problem på det området, sett till hur ruskigt svag kronan är.

Konstigt att inte partipolitikerna står i kö till närmaste talarstol för att debattera Sveriges kronkollaps, förresten. Det är ju snart val och folkets usla köpkraftsutveckling borde väl vara hett stoff. Men tydligen icke så. Kass krona sägs ju vara fenomenalt för exportindustrin och så vidare... Fast jag bär ändå på en gnagande känsla av att vara blåst.

En gång hade vi faktiskt pengar som representerade ett objektivt, stabilt och garanterat värde: guld.

Idag anses den idén hopplöst knäpp av de flesta förståsigpåare och vad vet en enkel knegarskribent som jag? Jag vet bara att kronan infördes som svensk valutaenhet 1873 samtidigt med guldmyntfoten, något som alla utvecklade länder då hade. Våra kronor kunde lösas in överallt till samma säkra värde. Men systemet föll när första världskriget bröt ut. Mobiliseringen krävde en snabb och väldig statlig utgiftsexpansion, som stormakterna finansierade genom skenande sedelpressar och förvägrad guldinlösen.

Jag har sparat ett gammalt nummer av Ekonomisk Debatt (nr 1/2000) där nationalekonomen Lars Jonung summerar guldmyntfotsåren fram till 1914 enligt följande:

”Den makroekonomiska utvecklingen i världsekonomin under den klassiska guldmyntfoten framstår som lyckosam: förhållandevis hög tillväxt, stabil prisnivå, låga och konstanta räntor, globala finansiella marknader som hanterade stora kapitalflöden utan destabiliserande spekulation mot de fasta valutakurserna samt omfattande internationell rörlighet för arbetskraften. Detta var en glansperiod för den liberala ekonomiska världsordningen”.

Knäppt?