Den svenska visionen om ett narkotikafritt samhälle har ett förkrossande starkt stöd i folkopinionen, visar en rykande aktuell Sifoundersökning. Närmare 90 procent anser att målet är bra och över 80 procent är motståndare till att avkriminalisera bruket av narkotika (SvD 11/1).

Signalen om vad den breda allmänheten tycker kan inte missförstås. Ordning och reda! Bort med knarket! Inget flummande!

Det är en utmärkt grundhållning. Problemet är bara att den bedrivna repressiva narkotikapolitiken med sin nollvision kraschat mot verkligheten som en mänsklig katastrof och ett intellektuellt haveri.

EU:s narkotikabyrå, EMCDDA, konstaterade 2015 att endast Estland har högre direkt narkotikadödlighet (till följd av överdoser, etc) än Sverige i unionen och att våra dödsfall tredubblats sedan 2006 - från 210 till 618 personer i åldersgruppen 15-64 år. Den senaste statistiken från Folkhälsomyndigheten tyder dock på en nedgång till 543 döda under 2016, men den siffran är förstås fortfarande alarmerade och internationellt framstår Sveriges traditionella linje om hårda tag som alltmer isolerad.

FN har exempelvis kritiserat svensk narkotikapolitik som oförenligt med de mänskliga rättigheterna, eftersom missbrukare nekas vård på jämlika villkor och att vi hellre jagar dem med polis än erbjuder skademinimerande åtgärder ("harm reduction"). Men helt hopplöst är det inte.

En viss uppmjukning har faktiskt skett sista tiden. Sprutbytesprogram har blivit vanligare, liksom utskrivning av substitutionsklassade läkemedel, vilket åtminstone delvis torde förklara att det stora antalet dödsfall minskat något. Borde inte den vägen vara värd att gå vidare på och sätta vetenskapen före ideologin?

I vårt grannland Norge beslutade regeringspartiet Høyre förra året att göra just detta. Det handlade inte om hippieartad drogliberalism och legalisering av narkotikan, om någon nu tror det.

Utan om att avkriminalisera missbrukarna och att satsa på forskningsbaserade behandlingsmetoder och förebyggande insatser. Syftet är att rädda liv och att möjliggöra återgången till en socialt dräglig tillvaro för människor som fastnat i drogträsket. Moralpredikningar och batonger hjälper bevisligen föga därvidlag.

Den insikten har också börjat sprida sig över blockgränsen bland svenska politiker. Enligt en kartläggning i SvD 10/1 har flera riksdagsledamöter inom S, M, L, V och MP fronderat mot den egna partilinjen, argumenterat för en humanare narkotikapolitik och även noterat framgångar. Det är ett gott tecken på att förnuftet vinner mark till sist.

Ett narkotikafritt samhälle kan låta behjärtansvärt och riktigt. Men det är en utopi. Och som det brukar gå med att försöka göra verkstad av utopier har konsekvensen blivit ett förskräckligt kostsamt misslyckande.