Förtrycket i Kina, världens största och mäktigaste diktatur, blir allt hårdare. Det finns noll tecken på en politisk liberalisering. Raka motsatsen är fallet. Regimens totalitära maktanspråk har stadigt förvärrats sedan Xi Jinping utsågs till landets högste ledare 2013.

Symptomatiskt är att kommunistpartiet nu vill avskaffa regeln att presidenten bara får sitta två femåriga mandatperioder och åter göra livstidstyranner á la Mao Zedong möjliga. Ingen borde förvånas över detta.

Den eminente Kinakännaren Ola Wong har exempelvis i en rad SvD-artiklar rapporterat om utvecklingen, där Xi Jinping i statspropagandan redan är föremål för samma slags intensiva och bisarra personkult som Mao på sin tid.

Han hyllas som den store allvise rorsmannen, solen i kinesernas liv, och myndigheterna går ut med påbud att Xi Jinping ska dyrkas med religiös vördnad, som vore denne politiske gangsterfigur en från himlen nedstigen gud.

Huvudbudskapet som Xi Jinping i fem år predikat för det kinesiska folket bär syn för sägen: kommunistväldet i hans skärpta tappning ska genomsyra varenda aspekt av tillvaron. Det är också den linje som partikongressen hösten 2017 antog. Ambitionen är total samhällskontroll.

Bland annat är regimen i färd med att sjösätta ett orwellskt monsterprojekt kallat ”Social Credit System”. Varenda aktivitet som kineserna gör på internet ska kartläggas och registreras. Målet är att kunna ranka landets 1,3 miljarder invånare efter graden av ”pålitlighet” (DN Kultur 26/2).

Samtidigt som tyranniet drar åt tumskruvarna på hemmaplan strävar Kinas makthavare efter en tyngre - på sikt dominerande - internationell roll, inte minst i kraft av sina starka statskapitalistiska muskler, och utmanar allt mer ogenerat aggressivt den liberala världsordning som USA hittills garanterat.

Är det då rimligt att Linköpings kommun fortsätter sitt omfattande vänortsutbyte med Guangzhou i Kina? Enligt fullmäktiges ordförande Helena Balthammar (S) är det viktigt för att Linköping ska kunna lämna sitt bidrag till demokratiseringsprocessen.

Men en sådan process existerar inte, vilket borde vara bekant vid det här laget.

Vårt officiella vänslande med Guangzhou riskerar snarare att bli en fjäder i hatten för kommunistpartiet, legitimera förtrycket och göra oss till naiva, medlöpande idioter.

I Linköping ifrågasätts vänortssambetet av såväl Centerpartiet som Vänsterpartiet och det på mycket goda grunder. Vår kommun ska inte vara bästis och bundis med skurkar som spottar på demokrati och mänskliga rättigheter, förföljer oliktänkande, sätter dem i slavarbetsläger och avkunnar dödsdomar på löpande band.

Vår kommun ska stå upp för grundläggande frihetsvärden och vägra tyranniets hantlangare förtroende. Vill Linköping göra en positiv insats? Sänd i så fall signalen till Guangzhous invånare att vi inte längre vill ha något att göra med deras förtryckare.

Det finns en långvarig och oroväckande tendens av undfallenhetens kryperi gentemot Kina bland västvärldens demokratier. Linköpings kommun bör akta sig för att lämna sitt förnedrande bidrag till denna ryggradslöshetens politik.