Dött lopp in på mållinjen. Det påminner om riksdagsvalet som hölls söndagen den 16 september 1979. Bara ett enda mandat skiljde blocken åt. Först när de sista post- och utlandsrösterna var färdigräknade på onsdagen stod det klart att de borgerliga hade vunnit. Med ynka 8404 rösters marginal.

Även denna gång tycks de sista förhands- och utlandsrösterna fälla avgörandet om det blir den borgerliga eller den rödgröna sidan som kniper det återstående triumferande mandatet. Alternativt kan det faktiskt bli oavgjort. På onsdag vet vi.

Men till skillnad från 1979 vet alla redan att ingen går segrande ur striden med en majoritet i ryggen. Anledningen är uppenbar. SD har befäst sin ställning som vågmästare, lyckligtvis blev dock inte framgången för Jimmie Åkesson lika stor som befarats.

Egentligen är läget oförändrat från valet 2014 i meningen att blockpolitiken är vält över ända. Nu är det upp till bevis om riksdagspartierna på ett klokare sätt kan lösa situationen än då. Att Alliansen på nytt kommer att kröka rygg och överlåta maktens nycklar till Stefan Löfven, trots att icke-socialistisk majoritet råder, måste betraktas som helt uteslutet.

Sverige har inte råd med en fortsatt vilsen grönvänsterpolitik, men har heller inte råd att vara lamslaget av segdragen förbittring och parlamentariska intrigspel. Finns det någon som är situationen vuxen så verkar det emellertid inte vara Stefan Löfven.

Hans demonstrativa envishet att sitta kvar som statsminister tills han blir bortsläpad från Rosenbad är ett barnsligt provokativt beteende, ett tecken på att den gamla socialdemokratiska maktarrogansen inte ens låter sig påverkas av att partiet precis kraschlandat i valet med historiskt urusla siffror.

Vill Löfven öppna för förtroendefulla förhandlingar över blockgränsen kan han knappast inleda på ett oskickligare vis. Han borde också inse att Alliansen, även om borgerligheten inte är lika samspelt som förr, står på mycket stabilare politisk fot än vad Socialdemokraterna gör med sina illa tålda, spretiga bundsförvanter MP och V.

En handlingskraftig regering som förmår att riva tag i Sveriges problem är nödvändig dels rent sakpolitiskt, dels för att rycka undan mattan för missnöjespopulismen som SD representerar. En sådan regering kan endast bildas om någon form av överenskommelse sluts mellan S och Alliansen.

Men då krävs en ödmjuk och seriös inställning i arbetet att komma runt en rad låsningar och få ingrott misstroende ur världen. Det är tydligen inte Löfvens bästa gren.