Senaste tiden har jag varit däckad av en hemsk värstinginfluensa. Kontakten med händelserna i omvärlden begränsade sig till radion på låg volym. En märklig följetong nådde mig genom apparaten, ett feberaktigt surrealistiskt shakespearedrama som eskalerade för varje dag.

I sjuksängens dimmiga tillstånd tenderade dröm och verklighet att flyta ihop. Uppfattade jag sakerna rätt? Alltihop föreföll lika osannolikt katastrofalt som bottenlöst ovärdigt. Men snart insåg jag att turerna kring Svenska Akademiens sammanbrott inte var satirisk radioteater - tyvärr.

Vårt lands främsta och anrikaste kulturbastion, internationellt aktad som utdelare av världens finaste litteraturpris, raserade sig själv i ett bisarrt drängslagsmål. Över vad? Anklagelser om en rad grova sexuella övergrepp och andra sjaskiga oegentligheter som en person (den så kallade ”Kulturprofilen”) med nära koppling till Akademien skulle ha begått. Affären har över 20 år på nacken. Den jäsande rötan utmynnade till sist i den fullskaliga kollaps som vi alla nu tvingats bevittna.

I november, när DN:s avslöjande om Kulturprofilen briserade i offentligheten, var jag övertygad om att den kloka och smarta Sara Danius skulle inleda det nödvändiga räfst och rättarting som Akademien behövde för att vädra ut gamla surdegar. Hon försökte uppenbarligen.

Resultatet blev att Danius, som den första kvinnliga ständiga sekreteraren i Akademiens historia, desavouerades och hennes reformsinnade gelikar kördes över. Den infama avrättningen av Danius som Horace Engdahl, en intellektuell jag annars högt beundrar, begick i Expressen är talande för det kvävande dysfunktionella klimat som utvecklats mellan denna upphöjda olymps väggar. Det går knappast att klandra ledamöterna som lämnat.

I sammanhanget bör man minnas att Gustaf III instiftade Svenska Akademien som en radikal organisation. Jämlik, upplyst och oberoende. Felet är inte Akademiens konstruktion, utan sveket mot andan som Gustaf III menade att den skulle verka i och som Sara Danius - vad jag förstår - ämnade föra vidare in i vår tid. Paradoxalt kan tyckas var Akademiens majoritet för lite trogen arvet från sitt 1700-tal och oförmögen till uppdaterandet av dess ideal till 2018.

Det måste stå klart att Horace Engdahl et consortes har gjort våld på det berömda valspråk som Gustaf III slog fast för Akademien: snille och smak. Med ”snille” avsågs rik talang och flödande begåvning. ”Smak” ska i modernt språkbruk uttydas som högklassig omdömesförmåga.

Poängen med Gustaf III:s devis var att snillet ska modereras och balanseras av smaken. På förtroendet att ledamöterna kan leva upp till detta, vilar ytterst den unikt fria ställning i samhällslivet som kungen generöst gav Akademien, kodifierat i stadgarna anno 1786.

Vad har vi sett prov på under dessa veckor som gått? Att föreningen av snille och smak, begåvning parat med ädelt omdöme, otvivelaktigt blivit en akut bristvara. Konsekvensen är en sprängd Akademie med förskingrad legitimitet. Det är en tragedi av episka mått som kräver extraordinära åtgärder.

Som högste beskyddare har Carl XVI Gustaf därför all anledning - rent av en skyldighet - att slå näven i bordet. Rejält. Monarken borde upplösa den kvarvarande kretsen och utse en helt ny skara att besätta de aderton stolarna.