För åtta år sedan stormade myndigheterna i Turkiet mot den koleriske sjöbusen kapten Haddock. Eller rättare sagt: hans pipa. En privat TV-kanal visade den tecknade serien Tintin utan att ha censurerat bort Haddocks ständiga bolmande. Aja baja! Det skulle man aldrig gjort. Straffet blev dryga böter. Anledningen var att Turkiet ville förebygga tobaksskador.

Aldrig så vällovliga syften är dock sällan någon garanti mot triumfer i stupiditet. Är det barn ännu fött som låter sig förledas ner i pipträsket med kapten Haddock som inspiration?

Den turkiska statens ingripande mot Haddocks rökande valsade runt som en pikant nyhet i all världens medier. Men som Cornelis Vreeswijk sjöng i "Getinghonung Provencale": "För övrigt e' de' väl ungefär / samma moralister här som där / samma fasta normer och samma sura min…".

Våren 2010 meddelade Viveca Lärn att hon övervägde att sluta författa barnlitteratur. Hon kände sig kvävd av de svenska förlagens iver att förnumstigt och räddhågat stryka i hennes manus: "De unga redaktörerna är så politiskt korrekta. Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i 'Ludde gör en Zlatan'" (SvD 17/3 2010).

Löjligt och beklämmande, kan tyckas. Samtidigt sticker det oroväckande i näsborrarna av unken 1930-talsanda. De gamla rottingidéerna om folkuppfostran und gesundheit har uppenbarligen börjat trenda igen och satt sitt inpiskande märke också på vår epok (ta bara S/MP-regeringens förbud mot utomhusrökning på offentlig plats som inte bara stöttas av V och SD, utan även av M och C!).

Åter vaknar inkvisitorerna. Åter ska det jagas entartete kunst.

Gunilla Bergstrand, författare till böckerna om Alfons Åberg, har vid återkommande tillfällen vittnat om den beskäftiga kritik som hennes verk utsatts för under senare år. Precis som kapten Haddock har Alfons pappa Bertil fräckheten att röka pipa! Och ibland tar han sig ett glas öl! Usch, fy!

Men Gunilla Bergstrand vägrar ge vika. I nya numret av Femina (nr 5/2018) säger hon: "Själva vitsen med mitt skrivande är att visa verkliga människor som vi är, på gott och ont. Varför ska alla vuxna vara perfekta i böcker, när vi inte är det i verkliga livet? Jag är inte intresserad av att vara politiskt korrekt. Jag är hellre motvalls, självständig och busig".

Håll tummarna för att Netflix äger samma kompromisslösa integritet. Nu har nämligen kverulanterna i det förmynderiindustriella komplexet riktat målsökaren mot denna strömningstjänst av filmer och TV-serier. Det är amerikanska anti-rökorganisationen Truth Initiative som alarmistiskt räknat antalet "tobaksincidenter" i Netflix' programutbud.

Särskilt förgripliga serier är "Stranger Things", "House of Cards" och "Orange is the New Black", där de påhittade karaktärerna ofta och gärna tänder en cigg mellan varven. Robin Koval, vd på Truth Initiative, menar att ökningen av strömningstjänster likt Netflix medfört ”en övergripande återkomst av rökning i film och TV som glamouriserar och normaliserar en dödlig vana för miljoner intryckskänsliga ungdomar” (SVT Kulturnyheterna 21/3).

Men finns det någon grund för dessa attacker på den konstnärliga friheten? I USA har rökningen bland folk av kött och blod fallit stadigt sedan millennieskiftet. Det är likadant i Sverige. Enligt CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har såväl de vuxnas som de yngres tobaksbruk minskat kraftigt under hela 2000-talet. Att rökning i filmer, böcker och serier skulle ha någon förförande effekt på barn och ungdomar torde därför vara rent nys.

Låt kapten Haddock och alla hans kolleger i fiktionens värld blossa vidare. Deras rök skadar ingen, vad än de notoriskt faktaresistenta moralisterna påstår.