I november 2008 gick Sten Rudholm ur tiden som en unik herre. Nog hade han som sonen till en läroverksadjunkt i Karlstad gjort en imponerande karriärresa. Justitiekansler, president i Svea hovrätt, riksmarskalk och ledamot av Svenska Akademien på stol nummer 1 (traditionellt reserverad för jurister innan församlingen, måhända ödesdigert, bröt sedvänjan 2009).

Men det verkligt historiskt speciella med Sten Rudholm var att han dog som riddare av Serafimerorden. Det är Sveriges förnämsta utmärkelse. Han fick den i sista ögonblicket en decemberdag 1974 tillsammans med den legendariske bankdirektören och industrialisten Marcus ”Dodde” Wallenberg. Efter att Wallenberg avlidit 1982 blev Rudholm den enda icke-kunglige svensk som kunde titulera sig Serafimerriddare.

Nu är det omöjligt - vilka enastående tjänster du som man eller kvinna av folket än gjort riket - att komma ifråga för vårt lands finaste hedersbetygelse. Från den 1 januari 1975 är det nämligen förbjudet att dela ut Serafimerorden till några andra än utländska statschefer och medlemmar av hovet.

Denna bisarrt missunnsamma bestämmelse har vi riksdagen att tacka för, som påverkade av 70-talets radikala tidsanda sopade rent med ordensväsendet. I jämlikhetens stamort på jorden ansågs det inte passande att förära enskilda medborgare statliga belöningar.

Serafimerorden, Vasaorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden - sånt var antikverat glittrande krafs, förhatliga symboler för underdånigheten och kryperiet i det gamla konservativa privilegiesamhället. Systemet hade överlevt sig själv och var moget för historiens sophög.

Kritiken saknade inte grund, det måste sanningsenligt understrykas. Mot slutet började det ordinarie ordensväsendet faktiskt bli löjeväckande, dess legitimitet var urholkad genom inflation i själlösa utdelningar. Ämbetsmän fick sina trissor mekaniskt efter tjänstegrad och antalet anställningsår i den offentliga apparaten. Inte så få tyckte ordnarna förlorat sin mening och vägrade ta emot dem.

Men istället för en välbehövlig reformerande uppryckning, beslöt riksdagen att förklara det kungliga ordensväsendet vilande och utom räckhåll för svenskar fortsättningsvis.

Det var då det. Nu hörs - äntligen - annat ljud i skällan. Norrköpingsbon Andreas Norlén, ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott, säger att han finner det vara ”en märklighet att Sveriges kanske finaste utmärkelser, ordnarna, är förbehållna utländska medborgare. Jag känner inte till något annat land som särbehandlar sina egna medborgare på det sättet” (SR 16/5).

Med sina utskottskollegor från S, MP, C, L och KD har han nått enighet om en parlamentarisk utredning, som i samband med en översyn av antalet flaggdagar och apanaget till det växande kungahuset, även ämnar granska utsikterna av ordensväsendets återupplivande. Klokt påpekas att det forna missgreppet av automatiserad tilldelning inte bör ske igen.

Poängen med ordnarna är ju att uttrycka samhällelig uppskattning av förtjänstfulla svenskar som utfört presentationer bortom det vanliga i liv och gärning. Det är ett belöningssystem som i sin rätta funktion återspeglar och hyllar den öppna meritokratins ideal, inte klassbarriärernas. Sten Rudholms upphöjelse till Serafimerriddare var ett exempel på det.

Vill Sverige vara ett land som värderar extraordinära insatser till allmänhetens gagn, borde inte vägen förbli stängd till att kunna göra honom sällskap.