USA:s republikaner har länge bejakat frihandeln. Partiets störste moderne ikon, president Ronald Reagan (”The Gipper”), deklarerade 1986: ”Vår handelspolitik vilar på den fasta grunden av fria och öppna marknader. Jag drar den ofrånkomliga slutsatsen av allt vad historien visat: ju friare handelsflöden i världen, desto större blir de mänskliga framstegen och desto starkare blir freden mellan nationerna”.

Det var ingen tom retorik. Bland annat tog Reagan initiativet till en allmän liberalisering av världshandeln inom ramen för dåvarande multilaterala Uruguayrundan i GATT (som senare blev dagens WTO), syftande till att minska tullar, regleringar och kvoter.

Reagan tog de inledande stegen till förverkligandet av Nafta - det nordamerikanska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko - som var en vision han gick till val på redan 1980. Förvisso tvingades Reagan av kongressmajoriteten till en del reträtter för att ”skydda” hemmamarknaden.

Men det var skönhetsfläckande undantag från en annars konsekvent och framgångsrikt driven linje att riva handelsmurarna. När han efter sina åtta år i Vita huset lämnade presidentämbetet 1989 hade det samlade värdet av landets import och de utländska investeringarna i USA nära nog fördubblats!

Reagans insatser var av oskattbar välståndsfrämjande betydelse, såväl för USA som övriga länder och Sverige icke minst. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att höja standarden för breda grupper, öka konkurrensen och innovationsförmågan i näringslivet, lyfta människor ur armod och reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Inte undra på att en ledande republikan som Paul Ryan, talman i kongressens representanthus, förklarat sig ”extremt oroad” över Donald Trumps eldfängda protektionistiska utspelsoffensiv.

Ur led är sannerligen tiden. Den nuvarande republikanske presidenten är komplett väsensskild Ronald Reagan, uppenbart inställd på att omintetgöra arvet efter den liberala renässans inom världshandeln som ”The Gipper” gick i bräschen för under 1980-talet.

I värsta fall hamnar vi i en mycket kostsam och besvärlig regressionsperiod. Dystra frågor radar upp sig. Vad blir exempelvis resultatet av den stundande omförhandlingen av Nafta? Hotar ett handelskrig mellan USA och Europa?

Som väntat gick statsminister Stefan Löfven på pumpen när han i tisdags mötte Trump och försökte rådslå om dennes drastiska importtullar på stål och aluminium. Presidenten backade inte en millimeter. Under den gemensamma presskonferensen i Vita huset efteråt var Trump snarare än mer stridslysten.

Att Löfven som inte bara Sveriges, utan även EU:s representant, reagerar mot Trumps frihandelsfientlighet är naturligtvis riktigt, även om orden inte biter på presidenten (men förhoppningsvis på vettigare krafter i kongressen och inom USA:s industrisektor). Vi måste hålla fast vid det som rätt. Just därför finns också skäl att protestera mot Bryssels ilskna skrammel om vedergällningstullar mot amerikanska varor. Trumps dumheter är illa nog. En hämndlysten upptrappning av EU skulle bara göra ont ondare och slå tillbaka mot oss själva.

Lär av Reagan, den äkta republikanen. Med protektionism finns inga vinnare. Enbart förlorare.