Det intellektuella förräderiet mot skolan undergräver bokens ställning och den allmänna bildningsnivån. Nivellering hotar kulturlivet genom trycket från de kommersiella krafterna.

Men främst är kulturens frihet i fara. Ty det finns illavarslande mönster av ”uppbindning till de ekonomiskt och opinionsmässigt mäktiga partierna och organisationerna i det moderna industrisamhället... monopolisering av idéer och värderingar, av konstnärliga och litterära rörelser, av politiska och andra åskådningar, av moraliska uppfattningar”.

Det är Lars Gyllensten, Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare, som våren 1982 talar om tillståndet i riket med SvD-journalisten Mats Johansson - närmast profetiskt tvingas man konstatera.

Tendenserna har ju inte blivit mindre märkbara idag, vilket än mer understryker det omistliga värdet av Svenska Akademien som helt självförsörjande och oberoende kulturinstitution. En motvikt till förflackningen, en försvarare och gynnare av den kvalificerade litteraturen och konsten - höjd över flyktiga marknadstrender, konformistiska modeåsikter, fyrkantiga ideologier, organiserade särintressens högljudda hojtanden och statsapparatens politiserade kulturbyråkrati.

Svenska Akademien utgör kulturlivets syresättande försäkring, ett ännu kvarvarande Versailles i upplysningsidealens och de sköna konsternas tjänst. Men ingen institution, särskilt inte denna, kan höja sig över grundläggande krav på anständighet, heder och rätt.

Den nu herostratiskt ryktbare Kulturprofilens härjningar var en tickande bomb under Börshusets gyllene salar som ofattbart nog tilläts ticka på i åratal.

När den exploderade i en härva av anklagelser om sexuella trakasserier (senast mot självaste kronprinsessan!), vänskapskorruption och ekonomiskt fuffens blev smällen för väldig att hantera. Försöken att reparera skadorna blottställde snarare ytterligare dysfunktionaliteten i församlingen, som med Sara Stridsbergs avhopp i helgen är reducerad till tio ledamöter. Akademien ligger i ruiner, deklasserad och med ett anseende som nått nollpunkten.

Vilka ärbara människor vill fylla de tomma stolarna efter kungens aviserade stadgeändring? Vilken författare med integritet vill ta emot ett Nobelpris från denna rumphuggna och svårt solkade Akademie? Hur ska Gustaf III:s skapelse alls kunna fortsätta spela sin centrala fria roll för svensk bildning, vitterhet och kultur?

Ska Svenska Akademien restaureras med återvunnen legitimitet synes en omstart med aderton nya, obefläckade ledamöter lika ofrånkomlig som desperat nödvändig.