Toppmötet i Singapore var främst en propagandaseger för Kim Jong-Un. På världsscenen kunde han kråma sig i strålkastarljuset som en jämlike till USA:s president. Detta som varit en våt dröm för de bägge föregående nordkoreanska envåldshärskarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il lyckades den unge arvtagaren med. Historiskt är verkligen ordet.

Men inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse. Medan Kim Jong-Un åkte hem och njöt triumfen av att brutit Nordkoreas isolering på ett spektakulärt sätt, skrävlade Donald Trump inför världspressen över vilka enastående resultat som nu väntar efter mötet. Naturligtvis vill vi alla hoppas på avspänning och fred. Men dessa strängar har Nordkorea spelat på förr och det har alltid slutat på ett vis: i bitter besvikelse.

Möjligen är Kim Jong-Un skickligare på denna bluffpoker. Eller så framstår han bara så därför att Trump är en mycket tacksammare motpart än tidigare amerikanska presidenter.

Dagens ledare för den viktigaste demokratin och enda supermakten är en uppblåst narcissist, obalanserad och okunnig, som intagit skolgårdsmobbarens attityd mot USA:s allierade och vänner i västlägret, samtidigt som han är uppenbart svag för en internationell gangster som Vladimir Putin. Kim Jong-Un är väl inte dummare än att ta chansen när en sådan osannolik man hamnat i Vita huset.

Från att aggressivt hota med kärnvapen och långdistansmissiler slår plötsligt Nordkoreas diktator om till att söka förtroende som en jovialisk fridsfurste. Ordkriget med Trump byts till försonliga handskakningar. Det skrämmande alternativet av en nukleär konfrontation har avvärjts. Det är givetvis en lättnad.

Men vad säger att vi kan lita Kim Jong-Uns leende? Nordkorea är samma brutala skräckvälde med samma samvetslösa banditer i ledningen. Avtalet som ”mästerförhandlaren” Donald Trump impulsivt lockats att skriva under är en tunn och vag produkt.

Några garantier för att Nordkorea ämnar kapitulera från statusen som kärnvapenmakt finns inte. Och varför skulle Kim Jong-Un ge upp sitt starkaste kort, det som fått lilla fattiga Nordkorea att mäta sig med USA och som är den bästa försäkringen regimen har för sin överlevnad?

Lyckas Donald Trump med att desarmera Nordkoreas domedagsarsenal vore han tveklöst värd Nobels fredspris. Men kallt realistiskt tycks han snarare fångad i sin egen fåfänga självbild, vilket Kim Jong-Un utnyttjat i syfte stärka sin politiska position och bedra världen till lättade ekonomiska sanktioner. Ty sällan brukar barbariska skurkars charmoffensiver vara uppriktigt menade.