Ett kännetecken för totalitära välden är den politiska gränslösheten. Stat och samhälle smälter ihop. Härskarmakten strävar efter att dess påbjudna ideologi - den enda rätta vägen till lyckoriket vid horisonten - ska genomsyra minsta vrå och styra människors tänkande, värderingar, beteenden.

Det finns något direkt obehagligt i att sådana tendenser även gjort sig märkbara i demokratier, som Sverige. Att använda staten till ideologisk uppfostran av medborgarna, i syfte att få dem att leva och tycka enligt vad som förklarats politiskt rättfärdigt, bejakas som legitimt och riktigt.

Från den borgerliga kanten kritiseras emellanåt Socialdemokraterna för deras fallenhet åt social ingenjörskonst i myrdalsk 30-talsstil. Men det brukar mest vara munväder. Principiellt råder sällan större skillnad, ambitionen att ingripa med korrigerande pekpinnar i människors privatsfär är tämligen färgblind oavsett regeringarnas skiftande kulörer.

Illustrativt är att det var den första högerledda ministären i Sverige på många decennier, Carl Bildts under 90-talets början, som klampande in genom hemmets dörrar hos svenska barnfamiljer och vid deras köksbord krävde bestämmanderätt över fördelningen av föräldraledigheten. Minst en "pappamånad" skulle det vara!

Inte blev det bättre av att initiativet kom från det parti som genom sitt namnbyte nyligen gör anspråk på att monopolisera liberalismen. Vallen till en könskvoterad föräldraförsäkring var därmed bruten. Socialdemokraterna fortsatte på den inslagna vägen 2002 med ytterligare en pappamånad.

En tredje lades triumferande till raden förra året av Stefan Löfvens statsfeministiska minoritetsregering.

Men det räcker uppenbarligen inte. Detta bångstyriga folk som lider av de förlegade attitydernas falska medvetande, blinda för ljuset som strålar mot dem från värdegrundens i parlamentarisk ordning framvoterade budord!

Eftersom det helt jämställda familjelivet i stugorna ännu låtit vänta på sig, kräver därför regeringens särskilde utredare att pappamånaderna nu måste utökas till fem. Det kan dock inte ens Liberalerna svälja. Även övriga borgerliga partier, liksom SD, trycker på bromsen och säger nej. Alltså har regeringen denna gång ingen riksdagsmajoritet för att gasa vidare, lyckligtvis.

Men att staten skulle backa bort från familjernas köksbord finns det tyvärr heller ingen majoritet för, symptomatiskt nog.