Skandalen i Solna tingsrätt har upprört Sverige.

En 37-årig man åtalades för hustrumisshandel. En juristdomare och tre partipolitiskt tillsatta nämndemän (en från Moderaterna, två från Centern) dömde i fallet. Juristdomaren och moderaten ville fälla mannen. Men han gick fri eftersom de bägge centerpartisterna tyckte annorlunda.

Deras domskäl är horribla, tydligt influerade av islamistisk hederskultur. Bland annat heter det att kvinnan förlorat i trovärdighet då hon anmält händelsen till polisen! Istället borde saken gjorts upp inom mannens släkt, vilket är ”det normala i dessa kretsar”.

Kvinnans trovärdighet anses även påverkats negativt av att den åtalade mannens familj ”verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan”.

Detta är inte juridik, inte likhet inför lagen, inte civiliserad rättsskipning. Detta är vansinne.

När haveriet avslöjades i offentligheten reagerade Centerledningen snabbt med avståndstaganden, och förklarade att de bägge nämndemännen skulle uteslutas då deras värderingar inte rimmade med partiets. Den rimliga motfrågan: varför upptäcktes inte detta förrän nu?

En av nämndemännen i Solna har tidigare kandiderat till riksdagen för C och då varit helt öppen med att förorda särlagstiftning för muslimer.

Men Annie Lööfs parti är inte ensamt om att i missriktad tolerans blunda för denna sortens extremistiska skojare, och av naiv identitetspolitisk välvillighet släppa fram dem till maktpositioner som de aldrig borde fått.

Minns hur Socialdemokraterna 2013 valde in den famöse Omar Mustafa till sin partistyrelse, utan bry sig om vad han egentligen sysslat med som ordförande för Islamiska förbundet (exempelvis arrangerat föreläsningar med ökända antisemitiska hatpredikanter).

Eller hur Miljöpartiet gav ett ministerämbete åt Mehmet Kaplan som likställt mördarsekten Islamiska statens jihadrekryter med svenska frivilliga i finska vinterkriget, jämfört Israel med Nazityskland och haft samröre med diverse antidemokratiska avgrundsorganisationer.

Ska något gott komma ur Solnaskandalen måste två lärdomar dras.

1) Partierna ska absolut välkomna medlemmar som har annan bakgrund än den gängse svenska majoritetskulturens. Inget snack om det. Men att tillhöra en etniskt eller religiöst avvikande grupp är ingen särskild karriärkvalifikation i sig, och kan vidare aldrig ursäkta uppfattningar som svär mot grundläggande demokratiska ideal.

Infiltration av islamister är ett problem som inte får nonchaleras. Partiorganisationerna är förvisso allt fattigare på folk, men har ett enormt inflytande i samhället och är skyldiga att bli vaksammare mot skummisar av alla slag som söker nå förtroendeposter.

2) Varken politik eller religion hör hemma i domstolarna. Systemet med partipolitiska nämndemän är överspelat, feltänkt och hotar rättssäkerheten. Den enskilde ska inte behöva riskera att statens juridiska maktövning går honom eller henne emot därför att lagen tolkas utifrån ovidkommande hänsynstaganden, särintresseåsikter och ideologifärgade verklighetsföreställningar hos en skara amatörer.

Domarkåren ska vara renodlat professionell, kall och nykter. Något annat borde vara lika oacceptabelt som att utsättas för en operation av outbildade lekmannakirurger.