Hur partierna ska reda ut det trassliga valresultatet är ännu en gåta, förmodligen också för dem själva. Här skulle statschefen kunnat spela en central roll för att lösa upp knutarna. Så fungerar det i många andra länder, vilket även var på håret att bli i Sverige.

Vilket då vore liktydigt med att Carl XVI Gustaf samlat partiledarna kring sig, sonderat terrängen och utsett statsministern. Ja, hade det inte varit en god idé att en partipolitiskt obunden monark, höjd över småskurna konflikter och ideologiska skyttegravar, tog kommandot i hela nationens intresse vid besvärliga lägen?

Det spåret var faktiskt författningsutredningen inne på i ett förslag under 1960-talets början, när vår gamla konstitution från 1809 skulle ersättas med en uppdaterad variant, menad att förankra parlamentarismens principer i det som sedermera blev 1974 års grundlag.

Vansinne, tyckte den liberale publicisten och statsvetaren Herbert Tingsten. I debattskriften ”Skall kungamakten stärkas?” (1964) sågade han ilsket förslaget som i strid mot utvecklad praxis gav kungen formidabelt inflytande över regeringsbildningen. Bland annat skulle monarken få rätten att avskeda statsministern och förvägra regeringen att utlysa nyval.

Omöjligen kunde något sådant vara förenligt med modern parlamentarism och fullvärdig demokrati, dundrande Tingsten.

Och författningsutredarna ändrade sig. Kungen fick som bekant istället en rent ceremoniell ställning utan några formella maktbefogenheter alls. Det var nog den lyckligaste utgången.

Annars hade monarken riskerat att politiserats och vad det kunde betyda i värsta fall visar ju de mindre upplyftande erfarenheterna från Gustaf V:s tid på tronen.

Å andra sidan blev statschefsämbetet unikt innehållslöst i internationell jämförelse, vilket skapat en betänklig obalans i förhållande till statsministern som fått en närmast presidentliknande position. I den radikalt utformade svenska parlamentarismen är det således riksdagens talman - nummer 2 i rang efter kungen/statschefen - som hos oss nu ansvarar för den grannlaga uppgiften att hitta en tolerabel statsministerkandidat.

Vanligen brukar en riksdagsledamot från det största regeringspartiet utses till talman. Senaste mandatperioden har det varit Urban Ahlin (S).

Men han vill inte fortsätta och avgår inom kort, vilket gör att den nya riksdagen måste försöka komma överens om en ersättare. Mot bakgrund av den redan turbulenta politiska situationen lär det inte bli busenkelt.

En bråkig dragkamp om talmansposten samtidigt som regeringsfrågan ligger öppen vore verkligen att ta stökigheten till parodiska nivåer. Förhoppningsvis förstår partierna vikten av att undvika detta.

Vid maktskiftet 1976 valde den tillträdande borgerliga Fälldinregeringen att behålla sittande talmannen Henry Allard (S), eftersom han åtnjöt bred uppskattning och allmänt förtroende i riksdagen för sitt arbete. En person av Allards oväldiga kaliber hade onekligen behövts i dessa dagar.

Den med främst kapacitet att axla hans mantel tror jag är Andreas Norlén, moderat från Norrköping som de senaste åren med föredömlig bravur och i utmärkt samarbete med Björn von Sydow (S) skött ordförandeskapet i Konstitutionsutskottet.

Och ska någon förmå att vaska fram en statsminister ur den knepiga parlamentariska röran borde det rimligen vara en östgöte, inte sant?