Demonstrationspolitik kostar. Det borde vid det har laget gått upp för regeringen, som i somras utifrån en blandning av blåögd aningslöshet och moralisk rättfärdighet lät Sverige bifalla FN:s konvention om globalt förbud mot kärnvapen.
En utopisk grej förstås. Tror någon att skurkregimer som Ryssland, Kina och Nordkorea skulle omvändas till snälla, fredliga lamm och frivilligt ge upp sina nukleära arsenaler?
Men bland gåsleverradikalerna på UD kändes fint markera progressivitet, inkassera några godhetspoäng och drömskt drapera sig i manteln från Olof Palmes fornstora dagar. Snabbt gjorde sig dock verklighetens trista realiteter påminda.
Från Nato höjdes det på ögonbrynen och harklades irriterat. Vad menade den annars så ivriga samarbetspartnern Sverige med detta? Kärnvapenavskräckning är ju grundbulten i västalliansens säkerhetsstrategi. Ville svenskarna skruva ur den?
Det blev plötsligt svettiga dagar i regeringen. Utrikesminister Margot Wallström bedyrade å ena sidan den svenska troheten till kampen för kärnvapennedrustning, medan försvarsminister Peter Hultqvist å andra sidan fick rycka ut med brandslangen och förklara att "inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten".
Sprickan var ett faktum.
Lösningen på det politiska dilemmat blev den klassiska. Frågan om huruvida riksdagen skulle ratificera den förargliga FN-konventionen begravdes i en utredning, som inte fick vara klar förrän efter valet - ett solklart försök att få bort den bittra kalken från dagordningen och i görligaste mån slippa jobbig debatt. Fast det slog slint.
I en nyårsintervju med SVT eldade Margot Wallström upp sig över att USA:s Natoambassadör Kay Bailey Hutchison påpekat att Sveriges FN-linje om kärnvapen äventyrade relationerna med västalliansen. "Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige", dundrade utrikesministern som hon vore Palme reinkarnerad. Gnissel och brak igen i följetongen.
Nästa kapitel kommer på söndag, då den olycksaliga Wallström och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg ska tala ut med varandra i samband med årets Folk och försvarskonferens i Sälen. Vi får hoppas på det bästa.
Att kalla Nato för ett hot och signalera tvivel om Sveriges lojalitet med en organisation som har avgörande betydelse för skyddet av vår frihet och demokrati i en orolig tid är givetvis häpnadsväckande ansvarslöst. Regeringen, i synnerhet Wallström, har uppenbart inte förstått konsekvenserna av sitt handlande. Säkerhetsläget i Östersjöregionen är mycket allvarligt. Sverige och Europa är, gilla det eller inte, nu som under kalla krigets epok beroende av trovärdigheten i Natos kärnvapendoktrin för att hålla Kreml stången.
Det är Putins gangstervälde som hotar oss och aggressivt skramlar med offensiva kärnvapenmissiler. Då har vi inte råd att leka världsfrånvända tredjeståndpunktare och spela Rysslands revanschistiska intressen i händerna.
Välgörande vore om statsminister Stefan Löfven satte ned foten till förmån för Hultqvist och visade det ledarskap som man har skäl att begära av en regeringschef.