Ledare På flygplatsen Landvetter utanför Göteborg lyckades en ung kvinna den 23 juli försena ett plan till Istanbul i Turkiet med två timmar genom att vägra sätta sig ned. Anledningen var att en man som skulle utvisas till Afghanistan, vars familj betalat kvinnans flygbiljett, skulle sitta på planet. Han var dock inte där, men kvinnan fortsatte sin aktion eftersom hon fått uppgifter om att en annan man på planet också skulle utvisas. Det slutade med att den mannen fick gå av planet, varpå kvinnan följde efter frivilligt så att planet äntligen kunde lyfta.

Händelsen har på flera håll väckt beundran för den kvinnliga aktivistens envishet, trots att hon i praktiken saboterar ett myndighetsbeslut. Vissa menar ändå att den här formen av civil olydnad utan våld är fullt rimlig att använda för att protestera mot politiska beslut. Att det till och med behövs i större utsträckning.

Det är dock viktigt att se civil olydnad för vad det är – brott mot regler och lagar som också ger konsekvenser för den som utför dem. Att vägra följa säkerhetsreglerna på ett flygplan innebär också att personalen kommer att göra vad den kan för att man ska sätta sig ned eller gå av planet. I många fall av civil olydnad bör man också räkna med rättsliga påföljder.

Att regel- och lagbrott faktiskt får konsekvenser, oavsett om det handlar om politiska protester eller inte, är viktigt för att respekten för rättssamhället ska upprätthållas. Den som vill uttrycka sin åsikt gör klokast i att först och främst göra det på de många lagliga sätt som finns i Sverige. Civil olydnad är en sista utväg som i demokratiska samhällen nästintill aldrig är befogad om man är ute efter resultat. Kvinnans protest på Landvetter innebär bara att mannens resa till Afghanistan försenas och fördyras för svenska myndigheter. Notan för förseningen blir säkerligen hög även för flygbolaget.

I filmen som den protesterande kvinnan spelade in på planet säger hon att den utvisade mannen kommer att dö om han åker till Afghanistan. Men att hela landet skulle vara farligt att bo i stämmer inte. Ändå är den uppfattningen påhejad av olika nätverk som protesterar mot utvisningar. Man hoppas genom bland annat civil olydnad få till omprövningar av asylärendena, vilket dock är ovanligt.

Att uppmärksamma sin egen åsikt för att ändra politiska beslut är ett annat mål med civil olydnad. Inte heller det är särskilt effektivt, eftersom man enbart är till besvär för polis eller andra som står långt ifrån besluten, och som därför har god anledning att bli arga och irriterade. De politiker som faktiskt stöttar och tar till sig av aktionerna bör fundera över vad det sänder för signaler.

Åsiktsfrihet och yttrandefrihet innebär inte att man också är fri att sätta käppar i hjulet för politiska beslut som inte passar en. Att inte alltid få som man själv vill är demokratins spelregler. Den som ändå väljer att bryta mot lagen ska inte hysa några illusioner om att konsekvenserna uteblir bara för att man själv tycker att ändamålet är gott.