I tidigare krönikor har jag föreslagit samhällsutbildning och medborgarskapstester för att ge människor från andra länder som vill leva i Sverige något konkret att förhålla sig till.

Tanken är att medborgare har vissa skyldigheter som att försörja sig, betala skatt, lära sig svenska och bete sig anständigt. I utbyte ger staten fungerande polismyndighet, domstolar och liknande. I en stor stat med svulstiga anspråk, som i Sverige gäller det även fungerande skola, vård och äldreomsorg.

I riksdagen den 18 december visade justitie- och inrikesminister Morgan Johansson att han är av en annan uppfattning. Han krävde av människor i Sverige att inte ta med sig konflikterna från Mellanöstern och istället bidrar till avspänning och konfliktlösning. Kravet vara riktat mot Sveriges muslimer.

Det stämmer att muslimer kommer till Sverige från Mellanöstern med judefientliga attityder som måste motarbetas och att alla medborgare har skyldighet att bidra till avspänning och inte skapa konflikter. Men det är något annat än att en minister kräver av en religiöst definierad grupp att lösa ett akut problem, samtidigt som polisen öppet deklarerar att den inte klarar av sin uppgift.

I stället har exempelvis misstänkta för grov våldtäkt enligt domstolen kommit undan för att polisens utredning varit katastrofal. Gäng misstänkta för mord grips överhuvudtaget inte. Stadsdelar i Sverige är mer eller mindre övergivna. Moskéer vandaliseras med jämna mellanrum och muslimer i vissa områden kan inte räkna med det skydd de förtjänar som svenska medborgare.

Med sin närvaro signalerar polisen vem som kontrollerar ytan och vilka värderingar det är som gäller i hela Sverige. Det minskar moralpolisers och kriminella gängs självsäkerhet och inflytande. Det manifesterar att Sverige är ett samhälle där alla medborgare skyddas i samma utsträckning oavsett varifrån de kommer eller var i Sverige de bor.

Men regeringens lösning tycks istället vara att lägga över kärnuppgifterna på medborgarna efter etnicitet.

Om muslimer som grupp avkrävs att stävja antisemitiska uttryck bör ingen bli förvånad om idén tas vidare även till andra grupper. Sveriges romer kan avkrävas att utreda eventuella kopplingar mellan tiggeri och kriminalitet bland romer. Några framträdande klanledare kan ges uppdraget att ta krafttag mot hedersvåldet och förhindra brottslighet i sin omgivning, medan etniska svenskar avkrävs att hantera nazister och vänsterextremister.

Det är rimligt att förvänta sig av medborgare att ta avstånd från oacceptabelt uppförande i den egna gruppen. Men om etniska grupper avkrävs att lösa problem i samhället utan att staten visar en rimlig motprestation genom polis och andra myndigheter, är det återgång till klansamhället.

Dessutom är det en signal från staten att den inte klarar av att sköta sin kärnverksamhet.

Sådana signaler står i direkt motsats till allt prat om att bekämpa hedersförtryck och rasism eller motarbeta att etniskt präglade miljöer lever vid sidan av samhället.