Minns ni att Frankrikes fotbollslandslag blev världsmästare? Då minns ni säkert också att framgången av vissa påstods bero på att landslaget bestod av spelare med olika bakgrund eller ursprung.

Den multikulturella idén ansågs ha manifesterats genom en guldmedalj i fotboll. Eller Frankrike påstods ha blivit världsmästare för att så många olika kulturer hade fått uttryckas i landslaget.

Nu är jag inte någon expert på fotboll men jag har en aning om vad en förbundskapten för ett landslag har för status och hur villkoren för samarbetet med laget ser ut.

Förenklat skulle man kunna säga att ett fotbollslandslag är precis motsatsen till den multikulturella idén. Och ännu mindre är det en omgivning där spelare kan ge uttryck för sina olika kulturella bakgrunder.

Allas eventuella åsikter har liten betydelse. Hierarkin är tydlig och bestämd. Förbundskapten bestämmer vem som spelar var när och hur.

Eventuella klagomål i det franska fotbollslandslaget på en maktordning som inte tar hänsyn till Frankrikes koloniala arv finns det inget utrymme för. Någon som skulle hävda att den vill ha en mer framträdande roll på grund av sin hudfärg ur ett normkritiskt perspektiv, eller att just förbundskapten borde bytas ut mot någon som är underprivilegierad på grund av en normerande maktordning, skulle sannolikt få spela någon annanstans.

Spelare som tagits ut till landslaget skulle förmodligen aldrig komma på tanken att be om dispens för eventuella bönetider eller helgdagar. Träning och spel gäller alla och utan reservationer för eventuella kulturyttringar. Alla spelar i samma uniform.

En flagga finns på uniformen. I Frankrikes fall är det naturligtvis den franska. En önskan om att få lägga till en liten flagga som skulle kunna visa en spelares nationella ursprung kommer naturligtvis inte på fråga.

I praktiken innebär allt detta att ett fotbollslandslags eventuella framgångar är resultatet av hur duktiga spelare är och deras förmåga att anpassa sig till lagets regler och principer.

De som hävdade att Frankrikes fotbollslandslags framgångar berodde på dess multikulturella sammansättning stirrade sig alltså helt blinda på hudfärg. Ty därutöver syntes inga multikulturella signaler överhuvudtaget. Tvärt om.

Ett fotbollslandslag kan ses som den mest extrema formen av assimilation. I ett samhälles vardag är det inte nödvändigt eller ens önskvärt. Men om integrationen ska fungera så att Sverige i framtiden fungerar trots olika uppfattningar om hur livet inom Sveriges gränser ska levas krävs det vissa mått av anpassning av dem som blir nya medborgare i landet.

Det multikulturella projektet hade sin tid då andra villkor gällde. Nu är det andra tider och andra behov.

Den som vill göra just franska landslaget till en modell för framgång har alltså mycket att ta av. Det gäller även arbetsplatser och större sammanhang. Den som anser att allt bör handla om allas narcissistiska ambitioner till att i första hand manifestera sig själva kommer inse att resultatet inte blir mycket mer än just det och konflikter.