En ny studie från det välrenommerade institutet i London Chatham House, visar att majoriteten i tio europeiska länder vill stoppa all invandring från i huvudsak muslimska länder.

Oavsett hur statistiken analyseras tycks majoriteten i Europa vara emot fortsatt invandring av muslimer.

Många som är emot invandring av muslimer ser inte sig själva som rasister. Och säkert är många inte det heller. Återkommande reportage om problem eller konflikter som anknyter till islam gör naturligtvis att människor blir oroliga.

Därtill finns det säkert många som upplever att de som inte vill leva enligt Europas sekulära normer kan leva någon annan stans. Ingen måste ju bo i Europa och alla är fria ett resa dit normerna känns bekvämare.

Samtidigt är islams närvaro i Europa en verklighet oavsett vad någon tycker om det och därför måste samexistens bli möjlig. Men det kräver att båda sidor anstränger sig.

I sin studie "Why Muslim Integretion Fails in Christian – Heritage Societies" om muslimers integration i Frankrike visar tre statsvetare att misstänksamheten mot muslimer ofta är kopplat till tre beteendemönster. Den ena är knuten till många muslimers uppfattning om religionens plats i offentligheten.

Den andra till jämställdhetsnormer mellan könen och den tredje har med språkfärdigheter att göra.

Det stämmer att beteendet inte gäller alla. Men det stämmer också att det gäller tillräckligt många för att det ska framträda tydligt i statistiken och utgöra ett problem.

En orsak till att dessa beteendemönster cementeras är att många har svårt att komma in på arbetsmarknaden eller på annat sätt känna sig delaktiga i samhället. Därför ser de inte någon anledning till att försöka anpassa sig. En ond cirkel är skapad som forskarna kallar för ”diskrimineringens jämviktsläge.”

Samtidigt är mediers förhållningssätt till terror ibland exkluderande. Attacken mot julmarknaden i Berlin för en dryg månad sedan fick stor uppmärksamhet. Analyser kring gärningsmannens bakgrund och motiv visste inga gränser. Till och med hans föräldrar i Tunisien intervjuades.

Men i slutet på januari avrättade en kanadensisk student bedjande muslimer i en moské. Den nyheten hade knappt nått redaktionerna innan den var borta. Det kan finnas rader av orsaker till att det blev så.

Men faktum kvarstår. Nyhetsförmedlingen skapade inte en skiljelinje mellan dem som drabbas av terror och de som utför terrorn. Istället skapades en skiljelinje grundad på offrens och förvarnas etnicitet.

Hot mot muslimer måste å ena sidan naturligtvis tas på samma allvar som hot mot icke-muslimer för att muslimer ska kunna känna sig inkluderade i samhället. Om muslimer å andra sidan inte förstår att de är en minoritet i Europa som förväntas anpassa sig kommer motståndet mot muslimer att öka.

Det är diskrimineringens jämviktsläge. En ond spiral som bara kan brytas om båda sidor tar sitt ansvar. Helst innan det är för sent.