I en rad pågående debatter som pekar på uttryck för muslimskt liv i Sverige som problematiska påpekas att sekulära muslimer inte är en del av problemet. Muslimer som helt tagit avstånd från islam ses till och med som föredömliga. I sådana tankebanor är sekulära muslimer bra människor och som svenskar är som mest.

Troende eller religiösa ses som problematiska eftersom de skiljer sig från en icke-religiös gemenskap.

Idén drivs inte sällan på även av människor som på olika sätt anknutit till maktfullkomliga arabnationalistiska religionsfientliga socialistiska regimer i Mellanöstern eller av människor som varit engagerade i olika befrielserörelser i regionen förankrade i kommunismen. Att vara kommunist och antireligiös är fullt naturligt.

Men de antireligiösa socialistiska regimerna i Mellanöstern, Iran och i Turkiet har varit lika förtryckande och maktfullkomliga som de religionspolitiska. Det har funnits anledning att fly från båda.

Dikotomin är dessutom falsk och problematisk. Den leder nämligen till att religiösa praktiserande och ibland konservativa muslimer som inte är politiska aktivister ändå ses som islamister och en fara för samhället eller som bakåtsträvande idioter. Den icke-religiösa muslimen däremot ses som tillgång och ett uttryck för förnuft.

För närvarande bedrivs det dock mer vederhäftig forskning av religiösa eller troende människor, muslimer och andra i exempelvis USA, Tyskland, Israel och England än vad som bedrivs av religionsfientliga forskare i Sverige. Jag vet! Det handlar inte om religion, utan om hur forskarmiljöerna i de olika länderna ser ut. Och precis det är också själva poängen.

Naturligtvis är det viktigt med en diskussion om religionens plats i det offentliga rummet och islams roll i ett västerländskt fritt sekulärt samhälle. Jag behöver inte övertygas. Ingen har skrivit mer om den frågan i Sverige än jag även då de som just nu skriker högst ansåg att det var en icke-fråga.

Men för många muslimer i Sverige finns ingen motsägelse mellan att vara en god medborgare med allt vad det innebär och samtidigt vara religiös. Naturligtvis är en rimlig fråga varför dessa röster inte också kritiserar bidragsfinansierade aktivistiska organisationer med anspråk på att representera även dem.

Kritiken borde ju ligga i deras intresse. Men det är en annan fråga.

Risken med att stämpla alla troende praktiserande muslimer som ett hot och ett ovälkommet element i Sverige är att de röster stärks som hävdar att Sverige inte har plats för troende muslimer. Troende muslimer som inte ser någon annan utväg kommer så småningom att söka sig till ”representanterna” vilket blir den enda miljö där de kommer vara välkomna.

”Representanternas” anspråk på representativitet blir då korrekt. Ansvaret för en sådan utveckling kommer vila tungt bland annat på dem som generellt misstänkliggör troende praktiserande muslimer utan att förstå skillnaden mellan olika religiösa uttryck.