Städning var länge en av de mest laglösa verksamheterna i landet. Praktiskt taget alla som anlitade städhjälp betalade svart. Att göra någonting annat var både krångligt och dyrt.

Rut-avdraget var därför ett jättesteg för ökad laglighet samtidigt som det skapade helt nya förutsättningar för företagande i städbranschen.

Fortfarande finns det dock på sina håll ett ideologiskt motstånd mot reformen. Man anser att det finns en moralisk skyldighet att städa efter sin egen skit. Det är helt ologiskt. Man hör aldrig några protester mot att det finns yrkesstädare på alla arbetsplatser.

Och varför är just städning en moralisk plikt? Lika gärna kunde man ju hävda att alla ska vara skyldiga att laga sin egen mat.

I Dagens Nyheter läste jag i förra veckan en förbittrad protest mot rut-avdragen. Skribenten, Kristina Lindquist föreställde sig att avdragen innebar en kultur där våra verkliga behov – läs vård, skola, omsorg – får vika för ett tillgodoseende av våra ”begär”. Det är väl bara en tidsfråga innan skoputsarna är tillbaka, fruktade skribenten.

Nå, begäret efter skoputsare är väl inte så stort. Och inte heller är det en verksamhet som kan gynnas med skatteavdrag.

Nu kostar dessutom rut-avdragen bara en bråkdel av vad vi via skatten betalar för allt det som Kristina Lindquist menar är behov. Det är till och med möjligt att avdraget i praktiken ger ett nettotillskott till skatteintäkterna genom att jobb som tidigare var svarta nu både blivit fler och är skattebetalande.

Och naturligtvis är städning snarare ett behov än ett begär.

När den stora skattereformen genomfördes 1990 gjorde man ett allvarligt tankefel. Det var när praktiskt taget all verksamhet belades med 25-procentig moms. För varor fungerade detta, därför att säljaren kan dra av alla sina kostnader för det han säljer. Men för tjänster finns inga sådana avdrag. Hela momsbördan drabbar därför med full kraft.

Vill vi ha fler servicejobb måste skattebördan lättas. Om detta ska kallas att gynna begär istället för behov kan man verkligen ha olika mening om. Själv utnyttjade jag avdragen förra året inte bara för städning utan också för att få hjälp med min dator som inte ville kommunicera med omvärlden. Begär? Jag tror inte det.

Jag har också fått avdrag i samband med att jag bytte stuprännor på min sommarstuga. Ingen direkt nöjesutgift.

Det här med behov är inte så lätt. Kommunismens idé är ju att alla ska få just sina behov uppfyllda. Hur det fungerade vet ju numera ganska väl. Sovjetunionen och öststaterna var länder med eviga köer och undermåliga produkter.

I vårt ”kapitalistiska” land låter vi stat och kommun ta hand om ungefär hälften av våra inkomster för gemensamma behov. Det verkar vara en ganska hygglig kompromiss.

Men använder verkligen politikerna våra pengar effektivare än vi själva? Det är mera tveksamt.