Staten Israel fyller 70 år i dessa dagar -- lite oklart precis när för den judiska kalendern avviker från vår vanliga.

Fortfarande är dess rätt att finnas till ifrågasatt av somliga – bland annat den palestinska rörelsen Hamas som de senaste veckorna iscensatt stora demonstrationer vid gränsen mellan Gaza och Israel. Man kan annars tycka att den enorma judiska invandringen till Israel är bevis nog för att staten behövs.

Men både Israel och dess grannar behöver en fredsuppgörelse. Tyvärr verkar ingendera sidan särskilt angelägen om att få igång en fredsprocess.

Sionisternas ursprungliga plan var en judisk stat i hela Palestina. Man insåg inte då att landet faktiskt inte som somliga påstod var i stort sett obebott även om den dåvarande palestinska befolkningen kände sig mera som delar i ett stor-Arabien än just som palestinier. Den palestinska nationalismen blev en följd av den judiska.

Men tanken på en judisk stat kunde förverkligas bara därför att de sionistiska ledarna med David ben Gurion i spetsen var beredd till en dramatisk kompromiss. Den judiska staten skulle omfatta bara en del av Palestina. Vid dess sida skulle palestinierna få sin egen stat. Jerusalem som är helig för alla de tre världsreligionerna skulle inte tillhöra något av folken, enligt den plan som antogs av FN.

Idag har Jerusalem ändå blivit en del av den judiska staten. Men också palestinierna gör anspråk på den som sin huvudstad och kompromissar inte. Palestinierna kräver också att alla de som flydde under Israels självständighetskrig ska få återvända tillsammans med sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. I Europa skedde stora folkomflyttningar efter andra världskriget. De som flydde den gången har rotat sig där de den gången hamnade. I Israels grannländer har inget liknande skett. Där lever palestinierna fortfarande i flyktingläger där de underhåller drömmen om ett återvändande.

Det är det största hindret för en fredsuppgörelse. Och de palestinska ledarna vågar inte kompromissa.

I skuggan av den obefintliga fredsuppgörelsen har Israel genomgått en fantastisk ekonomisk utveckling i bjärt kontrast till förhållandena i de kringliggande arabländerna. Tyvärr har den politiska utvecklingen inte varit lika positiv. Det gör att många av Israels vänner i omvärlden känner ett växande främlingskap inför den rådande regeringspolitiken. De många judiska bosättningarna på palestinsk mark är en sak. De styrandes brist på respekt för minoriteternas och oliktänkandes rättigheter och för en stark och fristående rättsordning oroar alltmer.

Ändå förblir Israel den enda klart demokratiska staten i Mellanöstern. Bristen på demokrati i de av palestinierna styrda områdena är mycket värre än läget i Israel.

Men om det är någonting man vill önska Israel på dess 70-årsdag så är det att landet återigen ska få ledare av den kaliber som ledde staten när den bildades och årtiondena efter det.