Med tio dagar kvar till valdagen är det enda jag är helt säker på är att jag inte ska rösta på Sverigedemokraterna. Mellan de andra partierna är skillnaden mindre än jag någonsin kan minnas. Men medan de tävlar om att hitta på det ena eller det andra som man hoppas ska bidra till att reparera de problemområden som väljarna pekat ut i undersökningar saknar jag helt den storm av vrede som borde möta Sverigedemokraternas uppenbara hot mot den svenska demokratin.

Visst, alla partier försäkrar att de aldrig kommer att söka samarbete med Jimmie Åkessons parti. Men sedan låtsas de som detta parti helt enkelt inte existerade. På ömse sidor om blockgränserna låtsas man att regeringsfrågan kan lösas lätt som en plätt om bara den egna sidan blir större än den andra. Men det kan den ju inte. Varken alliansen eller de rödgröna kan hoppas komma ens i närheten av en majoritet i riksdagen.

Men ändå är det som om de bekymmerslöst accepterat att Sverigedemokraterna kan få någonstans i närheten av en femtedel av alla riksdagsplatser utan att de behöver förhålla sig till detta problem.

Jag avskyr verkligen Sverigedemokraterna med en intensitet som jag tidigare bara känt gentemot kommunisterna.

Det är otäckt att Jimmie Åkesson är en så skicklig röstvärvare att hans parti kunnat gå från ingenting till ett av riksdagens största. Jag vägrar att tro att detta skulle bero på att en så stor andel av väljarna verkligen tycker att Sverige ska helt stänga sina gränser mot flyktingar och på alla sätt kämpa för att isolera vårt land från omvärlden.

Jag avskyr partiets anspråk på att få bestämma vem som ska räknas som svensk och jag är skräckslagen över vad detta skulle kunna betyda om de fick makt. Ungern är uppenbarligen ett föredöme för många ledande sverigedemokrater. Där har man stängt gränserna och där pågår en ständig kamp från regeringens sida mot alla oliktänkande.

Absurda konspirationsteorier om judars makt och onda avsikter används för att befästa regeringspartiets maktställning. Regeringschefen Viktor Orban säger sig uttryckligen sträva efter ett samhällsskick där liberalismen ersatts med ett auktoritärt styre där alla ska förmås tycka likadant.

I USA ser vi hur det republikanska partiet, tidigare ett moderat högerparti, låtit sig förvandla till ett viljelöst redskap för presidenten. Så fort kan det alltså gå när en antidemokrat får makten. Ändå uppträder de svenska demokratiska partierna som om man kan låtsas att hotet från Sverigedemokraterna inte finns och tidningar, tv och radio låtsas som om detta parti bara ska bemötas som alla andra partiet nämligen med frågor om deras förslag på det ena eller andra politikområdet.

Men för Sverigedemokraterna är sakfrågorna inte det viktigaste. Det som driver dem är oviljan mot det samhällssystem som alla andra partier bidragit till att skapa.

En av deras valaffischer handlar om just detta: att man ska rösta på Sverigedemokraterna för att visa att man ogillar alla andra partier. Detta är precis Donald Trumps vinnande taktik, även om han lyckades gå vägen över att kapa ett av de gamla partierna. Varför ställer sig inte våra demokratiska politiker på barrikaderna mot denna förkunnelse istället för att fortsätta det vanliga käbblet om småsaker?