Sedan slutet av maj i år kameraövervakar polisen i Linköping bar- och restaurangstråket på Ågatan. Den 19 juli lämnade polisen in en ansökan till länsstyrelsen om tillåtelse till permanent kameraövervakning. Om detta berättade Corren i går. Skälet till övervakningsivern är givetvis den organiserade kriminalitet som senaste tiden valt Ågatan som spelplats.

Men polisen är inte de enda som ansökt om att få kameraövervaka i och omkring Ågatan. För tillfället har exempelvis Platens Bar en tillståndsansökan inneliggande hos länsstyrelsen. Kommunen har ställt sig positiv till övervakning. Platens Bar ligger förvisso inte på Ågatan, utan på Platensgatan, men tillhör samma område av krogar och uteställen.

Att polisen och näringsidkare känner sig tvungna att ansöka om kameraövervakning på allmän plats är illavarslande. Det visar att problemen, grov organiserad brottslighet i polisens fall och ordningsstörning och hot i näringsidkarnas, är för stora för att handskas med på annat sätt.

För ofta är det så att de flesta åtgärder redan har prövats. Att be om övervakning blir en sista utväg.

Och visst kommer kriminella av allsköns dignitet att fastna på bild, men det kommer också många vanliga medborgare som bara råkade passera förbi en kriminell händelse, eller stå i en krogkö där ett slagsmål bryter ut. Ur ett liberalt perspektiv blir kameraövervakning därför snabbt problematiskt: att kunna röra sig fritt i det offentliga rummet utan att ständigt vara bevakad av storebror är ett minimikrav.

Att övervaka en misstänkt brottsling är en sak, generell massövervakning en annan och det senare kommer alltid att vara kränkande mot den enskildes integritet.

Men naturligtvis finns det en annan sida av myntet. Samma liberala hållning som räds det integritetskränkande i kameraövervakning ser det som självklart att det tillhör statsmaktens skyldighet att upprätthålla lag och ordning och näringsidkares rättigheter att skydda sin verksamhet. På så sätt kommer kameraövervakningens vara eller icke vara alltid förbil ett liberalt dilemma.

Lösningen blir att mycket noga väga konsekvenser för och emot. Kränkningen av den enskildes integritet måste alltid vägas mot nyttan av övervakningen. Och hur definieras kameraövervakningens nytta? Är det med hjälp av polisens användningsfrekvens, antal uppklarade brott eller kanske upplevd trygghet bland medborgarna?

När passeras den gräns som gör det acceptabelt att övervaka oss alla?

Hur man än vrider och vänder på det så måste det anses som att den gränsen för Ågatans del har passerats. Den grova organiserade brottslighetens ökade närvaro och aktivitet i krogvärlden är starka skäl för övervakning. Men dilemmat, det kvarstår ändå.