ESM är tänkt att bli en permanent räddningsfond ur vilken EMU-områdets krisande banker ska kunna låna pengar till låg ränta. Eftersom risken fanns att fonden stred mot tysk grundlag behövde förslaget ta sig förbi förbundsrepublikens författningsdomstol.

Det enda förbehållet blev att Tysklands andel av räddningsfonden bara får bli en dryg fjärdedel, eller 190 miljarder euro. Blir det mer än så måste parlamentet godkänna det. Beslutet är en lättnad för de problemtyngda länderna i Sydeuropa. Nu vill det till att de reformkrav som medföljer användning av fonden efterföljs. Annars blir det bara ännu ett sätt för Sydeuropa att skjuta domedagen framför sig ännu en liten bit.

Om författningsdomstolens beslut var nödvändigt för att räddningsoperationen av euron ska kunna fortsatta så var José Manuel Barossos tal en riktig rysare. I vad som kallades "State of the Union" - just det, samma namn som den amerikanska presidentens årliga stortal - lade han fram sin vision om framtidens EU.

Barosso krävde mer federalism och mer "europeisk integration"; det vill säga mindre makt för medlemsländerna och mer till ansiktslösa byråkrater i Bryssel och Strasbourg. Första steget blir - om han och EU-kommissionen får som de vill - en bankunion. En gigantisk centraliserad finansinspektion ska vaka över euroländernas 6 000 banker. Det innebär en stor maktförskjutning från enskilda länder till EU-maskineriet.

Nästa punkt på Barossos önskelista var en skatteunion. I dagsläget har EU inte rätt att direkt beskatta medlemsländernas invånare, utan tvingas leva på avgifter från länderna. Om EU skulle ta sig rätten att stoppa ner sina fingrar direkt i din plånbok riskerar det att leda till en uppsvälld byråkratisk superstat av sällan skådat slag.

Kort sagt: Barossos tal var rena rama skräckfilmen. Alla utom eurokraterna kände sig tvingade att gömma sig bakom närmaste kudde. Hans tal gör inget annat än att visa på den enorma klyfta som existerar mellan EU-etablissemanget och verkligheten ute i medlemsstaterna.

Hans vision för EU är inte vad Europas folk en gång gick med på. Vi röstade ja till ett samarbetsorgan som främjade diskussion och överenskommelse. Vi röstade ja till fri rörlighet och nedrivna handelshinder. Men det europeiska samarbetet upplever just nu sin motsats: Missnöje och förtroendekris mellan länder. Barossos federalism är knappast lösningen på det problemet.

Han och hans gelikar har missförstått idén med EU. Det var tänkt som ett frihetsprojekt. Ett Europa öppet för alla kontinentens invånare. Inte ett politiskt imperium där den enskilde medborgaren saknar makt och inflytande. Frågan är hur långt "integrationen" ska gå och hur många räddningsoperationer euron behöver?