2002 sade Alf Svensson "jag tror inte att alla de som är sjukskrivna i dag, borde vara det". Det blev folkstorm. Svenskarna, som då hade världsrekord i sjukskrivningar, vredgades över fuskanklagelsen. Politiker i andra partier skyndade sig att ta avstånd från Svenssons uppfattning.

De extremt höga sjukskrivningstalen var dock ett reellt problem, som dränerade statskassan på pengar. Arbetsgivarnas sjuklöneansvar, som införts under 1990-talskrisen, fick symbolisera lösningen. 2005 införde Göran Perssons S-regering ett i praktiken oändligt sjuklöneansvar för arbetsgivarna. Efter de två första sjuklöneveckorna skulle arbetsgivaren fortsätta att stå för 15 procent av sjuklönen, utan bortre parentes.

Socialdemokraternas retorik var att Sveriges extremt höga sjukskrivningstal berodde på hänsynslösa arbetsgivare, som pressade sina anställda till sjukdom och inte brydde sig om deras rehabilitering. Med ekonomisk press på arbetsgivarna att ta ansvar för arbetsmiljö och rehabilitering, via sjuklöneansvaret, skulle sjukskrivningarna snart sjunka till normala nivåer.

Men alliansen vann valet 2006, och avskaffade raskt arbetsgivarnas oändliga sjuklöneansvar. I stället införde man tidsgränser i sjukskrivningen, samtidigt som Socialstyrelsen tog fram sjukskrivningsriktlinjer för läkarna. Sjukskrivningarna i Sverige ligger i dag på betydligt normalare nivåer än de gjorde i början av 2000-talet.

Alf Svensson segrade alltså. Sverige har inte mer hänsynslösa arbetsgivare än andra länder, däremot har en del läkare berättat om hård press från vissa patienter att sjukskriva.

Göran Persson försvarade arbetsgivarnas sjuklöneansvar som den "klokaste sak vi genomfört under den här mandatperioden". Att Stefan Löfven nu vill slopa den andra sjuklöneveckan och motiverar det med jobb och företag, inte sjukskrivningar, visar att de borgerliga har vunnit en viktig idéstrid.