I min tidigare roll som Sveriges biståndsminister deltog jag i den arbetsgrupp som utsågs av FN:s förre generalsekreterare för att ta fram nya mål som kunde ersätta de sk. Milleniemålen. Det var ett stort kliv framåt när 193 länder till slut lyckades enas om 17 mål för hållbar utveckling och 169 delmål, kallade Agenda 2030, som ska göra världen till en bättre plats.

Det fina med Agenda 2030 är att den gäller alla länder i världen. Idag är vi alltmer beroende av varandra, och alla länder måste utvecklas. Fattiga som rika länder måste gemensamt bidra till att de nya målen nås. Det är varje lands ansvar att ta fram en nationell handlingsplan för hur detta ska ske.

Specifika nationella mål ska tas fram och årligen följas upp. Data och evidens används för att mäta om utvecklingen går framåt eller inte. Detta ska göras på ett transparent och öppet sätt så att medborgare kan förstå ifall politiker lever upp till sina åtaganden eller inte. Mycket av fattigdom i världen handlar om att människor inte ges rättvisa levnadsvillkor när politiken inte skapar möjligheter för gemensam utveckling och ansvarsfull resurshushållning.

I dagens samhälle där faktaresistens och falska nyheter sprider sig i våra informationskanaler är det än mer viktigt att politik på ett öppet och transparent sätt baseras på kunskap och fakta. I det tysta, i det dolda ökar rykten och tillåts osanningar och odemokratiska krafter tar utrymme.

Politik utan tydlighet och uppföljning blir politik på drift. Utan kompass och riktning riskerar skattemedel att inte användas effektivt. Agenda 2030 kan ge oss de verktyg som behövs för att säkerställa mer effektiv politik, men endast om vi väljer att använda oss av den. Detta gäller både i Sverige och i våra internationella åtaganden.

Trots att regeringen slagit fast att Sverige ska bli ledande inom Agenda 2030 har detta inte fått fotfäste i debatten, konkreta initiativ att formulera, mäta och strategiskt utvärdera saknas. Förvisso satsar en del kommuner, som Växjö och Malmö, men fortfarande händer det för lite. Företag och organisationer försöker formulera egna initiativ och intresset finns, inte minst bland unga är frågor om hållbarhet, global solidaritet och bättre social nationell sammanhållning centrala. Jag tycker inte det räcker med en den nationella handlingsplan som presenterats i samband med FN:s högnivåmöte i New York i juli i år. Ett dokument med 83 sidor, dock utan kraft att omvandla ord till handling.

Från biståndsbudgeten har regeringen anslagit 4 miljarder kronor för att hjälpa låginkomstländer att genomföra agenda 2030 och nå de 17 globala målen om hållbar utveckling. Det är välkommet och viktigt att vi utvecklar vår förmåga att göra insatser i de allra fattigaste länderna.

Men om Sverige med trovärdighet ska kunna stödja andra länder att på ett seriöst sätt genomföra de globala målen borde mer göras på hemmaplan. Stora utmaningar finns i Sverige, det behövs en politik som gör det möjligt för alla svenskar att bidra till och förstå genomförandet av de globala målen.