Tidig morgon efter valdagen åker jag till Arlanda. Det byggs mycket i södra Stockholms förorter, på grannens tomt är några byggjobbare igång. Det är yngre män med utländsk härkomst, som mäter och snickrar. Bussen körs av en invandrad man som glatt hälsar godmorgon och vid säkerhetskontrollen på flygplatsen är det lång kö.

Kanske är det arbetskraftsbrist som gör att samtliga kontroller inte är öppna, och även här är det äldre och yngre, nya och gamla svenskar som jobbar tillsammans. Andra samhällstjänster, som polis och sjukvård, har verkat hela dygnet och till stora delar uppburet av människor som kommit till vårt land.

Sverige är en blandning av människor, i utkanten av Europa, med en öppen ekonomi och generös välfärdsstat, som bygger på att människor kan arbeta för att försörja sig själva och bidra till det gemensamma. Vårt land har stor erfarenhet av migrationsströmmar, i båda riktningar.

Med stor sannolikhet kommer migrationsströmmar att öka, inte minst trycket från Afrika mot Europa. Globala utmaningar och hur de långsiktigt kan lösas tillsammans har helt slösats bort när alla medier har velat kombinera regeringsbildningar hellre än att reflektera kring omvärldsfaktorer. Därutöver har frågor kring arbetsmarknad, ekonomi och tillväxtkraft inte diskuterats så mycket under denna valrörelse. Den dagen högkonjunkturen bryts kommer andra frågor behöva besvaras.

De stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, som gärna vill ha en kraftmätning om svensk ekonomi har drabbats av valförluster. Valrörelsen har handlat om så många andra frågor, med utspelshysteri snarare än de mer långsiktiga perspektiven. Över det har den besvärliga frågan om brist på integration svävat, och svängningen från en mycket generös invandringspolitik till en av EU:s strängaste regler har inte imponerat på alla väljare.

Partierna på flankerna växer, både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som tycker diametralt olika i sakfrågan men delar uppfattningen att Sverige ska lämna EU, har gynnats av det alltmer uppskruvade debattläget.

Det finns en riktig vinnare i valrörelsen, de tidigare uträknade Kristdemokraterna. Utifrån sin värderingsburna politik med fokus på vården, familjen och en stark vilja att byta regering tillsammans med alliansvännerna har Ebba Busch Thor skickligt tagit partiet uppåt. Hon har varit trygg och tydlig och inte backat från sina ståndpunkter.

Det har uppskattats av en del av valmanskåren. Om landets förstagångsväljare får välja (enligt vallokalsundersökningen) så är Kristdemokraterna större än Miljöpartiet i detta val och det är betryggande vinst för Alliansen med Moderaterna som största parti bland de yngsta väljarna.

Sverigedemokraterna är inte lika stora som i valmanskåren i stort, och Socialdemokraterna fortsätter blöda unga väljare, framförallt till Vänsterpartiet. Värderingsburna, tydliga politiker har skördat framgångar.

Är det unga kvinnliga borgerliga politiker som förnyar politiken och ta över de vuxna männens plats? Låt oss se, först blir det en kraftmätning mellan tre mycket olika män kring hur statsministerposten ska förankras i den oklara folkviljans utslag.

Samtidigt gör den fjärde mannen Sjöstedt försöket att göra sitt parti kvitt ursprunget. Alltmedan de moderna, värderingsburna kvinnorna har tiden framför sig.