En över tio år lång process inom Svenska kyrkan ska avslutas när kyrkomötet sammanträder 20–23 november. Det handlar om förslaget till ny kyrkohandbok, som när det presenterades i våras kritiserades utan pardon. Nu har arbetsprocessen granskats av revisionsbyrån Grant Thornton, på uppdrag av Svenska kyrkans revision, och inte heller den rapporten är någon munter läsning.

2006 beslutade kyrkostyrelsen att en översyn av kyrkohandboken skulle göras, med utgångspunkt i ett förslag från 2000. Därifrån har arbetet försenats över totalt flera år, nya direktiv har tillförts och projektgruppen har bytts ut. Dessutom har flera personer hoppat av på grund av bristerna i arbetet. Sett till de brister som presenteras i granskningsrapporten är det dock inte så konstigt att processen dragit ut på tiden och att resultatet blivit undermåligt.

Rapporten är ett verk i gult och rött; färger som markerar områden som kan förbättras respektive är i stort behov av förbättring. Inte en enda del av arbetsprocessen har märkts med grönt för godkänt. Problemen som identifierats finns i både projektgruppen och i uppdragsgivarens direktiv. Bland annat har ingen uppföljning av budgeten gjorts under processen, rollfördelningen har varit oklar och många menar att de arbetat för mycket i perioder, trots de stora förseningarna, vilket vittnar om en enorm ineffektivitet. Dessutom har kraven från Svenska kyrkans ledning varit otydliga, eftersom man enligt Grant Thornton i stället fokuserat på en bred representation i projektgruppen.

Med en sådan arbetsprocess är det inte konstigt att resultatet blev som det blev. Den kritik som har inkommit både under projektets gång och under remisstiden har heller inte hörsammats väl, enligt granskningen. Ett sådant beteende från Svenska kyrkan kommer sannolikt av att man efter en lång och ineffektiv process inte vill förlänga den ytterligare. Men för en 2000-årig kyrka är ytterligare något års fördröjning att föredra framför den föreslagna handboken – hellre rätt än fort.

För nog är det ironiskt att ett arbete som tagit över tio år har kallats för ett ”hafsverk”. Förnyelsearbetet verkar dock ha stigit Svenska kyrkan åt huvudet, och resulterat i ändringar av teologiska nyckeltexter och missvisande språkförenklingar som slätar ut budskapet. De trogna kyrkobesökarna har förbisetts till förmån för jakten på nya medlemmar som genererar mer pengar. Konsekvensen blir då i stället att traditionella kristna inte längre känner sig hemma i Svenska kyrkan.

Det enda riktigt positiva beslutet som fattats angående den nya kyrkohandboken var att låta arbetsprocessen granskas av en extern aktör. Nu vet vi tack vare revisionsbyrån hur ett projekt faktiskt ska drivas, vilket man inte verkar ha haft en susning om tidigare. Själva bokens enda användningsområde blir som exempel på vad en usel arbetsprocess leder till. Som gällande handbok bör den naturligtvis inte antas.