Kan vi ändra oss?

2012-09-07 02:40

Säg "fas 3" och det är ingen djärv gissning att många ryser av obehag.

Fas 3 är sista ledet i jobb- och utvecklingsgarantin som regeringen införde 2007. Denna garanti innebär att en person som fruktlöst jagat anställning under 450 dagar slutligen anvisas plats hos någon hugad arbetsgivare. Som tack för besväret får arbetsgivaren 225 kronor om dagen och behöver varken betala lön, försäkringar eller arbetsgivaravgift. Fas 3-personen får i sin tur nöja sig med 65 procent av den senast utbetalda ersättningen från a-kassan.

Dessa personer är idag en icke oföraktlig skara, över 30 000. I pressen har det skrivits larmande spaltmeter om meningslösa arbetsuppgifter, deprimerade människor som känner sig utnyttjade och knappt kan överleva på sina magra bidragspengar. Modernt slaveri, hojtar oppositionen illrött anklagande. Själva begreppet "fas 3" tycks blivit så komprometterat att regeringen bytt etikett på alltihop. Istället heter det "sysselsättningsfasen". Oklart vad man vinner på detta nyspråk. Resultaten är i vilket fall nedslående. Endast 15 procent av sysselsättningsfasens deltagare har gått vidare till riktiga jobb eller utbildning.

"Jag är den förste att hålla med om att fas 3 inte blev som vi hoppats på", menar nu tidigare arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (M) som var en av huvudarkitekterna bakom Alliansens jobbpolitik. Till Aftonbladet säger han det inte bör gå mer prestige i detta än att man kan ändra sig. Ett uttalande som oppositionen lär slå åtskilliga sköna politiska mynt av.

Frågan kvarstår dock: vad göra istället? Vilken hjälp får långtidsarbetslösa av att snurra runt i det demoraliserande AMS-maskineriet, när de strukturella murarna på arbetsmarknaden består? Höga ingångslöner och en oflexibel arbetsrättslagstiftning utestänger effektivt dem med svagast ställning. Deras otrygghet är priset som vi med redan etablerade jobb betalar för vår egen trygghet. Är vi själva villiga att ändra detta förhållande? Fundera gärna på svaret, ty där ligger problemets kärna.

Christian Dahlgren

Dela och kommentera

Kommentarer (4) Kommentering stängd

Frågan i rubriken "Kan vi ändra oss?" har ledarskribenten besvarat med ett tydligt nej. Nej - moderater klarar inte av att ändra sig, inte ens när de inser att de har fel.

klasblomberg, 07 sep 2012, 18:38 Anmäl
Alltså, jag tror absolut att praktik är jättebra för långtidsarbetslösa! Bara genom en ny period i arbetslivet, kan de ju få visa vad de duger till och få färska referenser.

MEN man kanske kunde försöka matcha de arbetssökande med praktikplatser som tog i alla fall lite vara på deras meriter. Att sätta akademiker att sortera och laga kläder på en andrahandsbutik t.ex., är så inproduktivt. Eftersom personen helt säkert inte kommer att vilja fortsätta jobba med något sådant efter praktiken, och förmodligen inte är den bästa heller för ett så praktiskt jobb.

Som jag har skrivit förut, så tror jag jättemycket på praktik på olika kommunala arbetsplatser! Behovet är skriande efter mer folk, och det behövs inte utbildning för alla uppgifter heller. Bara en extravuxen på skolgården kan göra stor skillnad för utsatta barn, eller någon som går hem till en gammal eller funktionshindrad person och läser tidningen och pratar lite... Likaså på gruppboenden för utvecklingsstörda och funktionshindrade skulle praktikanter som enbart är där för att hålla sällskap, och inte måste springa iväg på de fasta arbetsuppgifterna, ge ett mervärde!

Lejonmamman, 08 sep 2012, 16:52 Anmäl
Att Fas 3 är ett misslyckande är ju uppenbart. Problemet är att alla andra sysselsättningsstöd som Sverige upplevt genom tiderna också har varit misslyckanden. Det finns således inte, som många verkar tro, något att gå tillbaka till. Istället är det reella arbeten som måste till, men det är ingeting som staten eller kommunerna bara kan trolla fram. Istället handlar det om att människor måste vara anställningsbara och att det finns en dynamisk arbetsmarknad där alla kan få chansen. Så är inte fallet idag; dels har vi det heliga LAS som ligger som en våt filt över arbetsmarknaden, dels utbildas mängder med människor till akademiska yrken där det inte finns någon arbetsmarknad att tala om, dels sätts invandrade "nysvenskar" i ett slags arbetsmarknadslimbo där de kunskaper och meriter de har inte räknas och där de istället förses med någon irrelevant och för invandrade akademiker ofta kränkande kurs.

Problemet är också på vilket sätt LAS kritiseras. Utgångspunkten verkar vara att alla har rätt till ändlösa bidrag utan egna uppoffringar. Allt ska vara frivilligt och alla krav är kränkande. Ibland vågar någon politiker faktiskt sticka ut huvudet och poängtera individers ansvar för att göra sig anställningsbara. Ibland vågar någon politiker faktiskt sticka ut huvudet och kritisera LAS. Ibland vågar någon politiker faktiskt sticka ut huvudet och kritisera diverse humanistiska utbildningar utan arbetsmarknad. Dessvärre inget annat än politiskt självmord enär de därefter får springa gatlopp i medierna hånade av beskäftiga vänsterjournalisten som "för folkets talan".

Blamesen, 09 sep 2012, 13:05 Anmäl
Blåmesen: håller med dig om allt du säger här! Dock tror jag att olika praktikformer och "AMS-jobb" (eller vad man väljer att kalla dem) alltid kommer att behövas ändå. Jag menar - hur många riktiga jobb som än fanns. Eftersom många människor helt enkelt inte orkar med tempot i ett vanligt arbete. Eller inte kan producera fullt ut det som krävs av någon annan anledning. Då kan man ändå använda den arbetsförmåga de HAR till något vettigt, samtidigt som de själva får känna sig behövda, och komma ut och träffa lite folk!

Lejonmamman, 09 sep 2012, 16:26 Anmäl