Ledare Ett klassiskt grepp inom komiken är att gå till extrem överdrift. Syftet är att göra det uppenbart för normalt funtade människor att man inte menar allvar. Så kan man närma sig tabubelagda och känsliga ämnen.

För några år sedan skapade komikern Anton Magnusson artisten Mr Cool, som med överdrivna texter om bland annat kvinnomisshandel drev med hiphopkulturen. För att verkligen få fram att det var fejk skrevs en text om att ”Knulla barn” som är osmaklig över alla gränser.

Att den sortens humor inte är för alla är självklart. Det är inte heller kul att möta sådana budskap skilda från sitt sammanhang, då tar äckel och ilska överhanden.

Ironiskt nog är det vad några upprörda aktivister åstadkommit när de via sociala medier tryckt upp Mr Cools texter i ansiktet på sina följare. Ilskan som resulterat har slagit blint och snett, bland annat mot lokala

nöjesställen.

På bara några dagar har låtarna rensats från Spotify, som dominerar stort inom laglig musikdistribution. En humorturné där Anton Magnusson medverkar har stoppats efter att arrangerande ställen blivit översköljda med anklagelser och hot, en turné som inte har med Mr Cools låtar att göra.

Det är en klassisk moralpanik där stämningar piskas upp av ”moraliska entreprenörer” mot ett egentligen marginellt fenomen, ofta genom att glida på sanningen.

Man behöver förstås inte skratta, men att låtsas som att Mr Cools texter är menade på allvar för att få vara arg på något är ohederligt. När det paras med krav på att stoppa, förbjuda och rensa ut blir det direkt obehagligt.

Musik har alltid provocerat. På 1980-talet var det hårdrockens sånger om tortyr, blod och våld. Längre tillbaka var det Elvis som vickade sexigt på höfterna. Jazzen var en fara för både musiker och dansande med sitt uppdrivna tempo.

Ändå är det få som idag tror att de hindrar omoral, dödande och krig genom att motarbeta sådan musik. Lika lite stoppar man övergrepp mot barn genom att rasa mot en låt på Spotify.

I en samtid där nationalistiska politiska krafter vill städa bort det osmakliga, omoraliska och obegripliga från konst och kultur, blir moralpaniken direkt farlig. Censur och förföljelse av artister hör sådana samhällen till. Där är all kultur uppbygglig, moralisk och glättig, alltmedan verkliga övergrepp kan ske utan att uppmärksammas.

I fria samhällen lever vi med att det får bli äckligt, förvirrat och korkat ibland. Vi tolererar det som ett billigt pris för att också kunna uppmärksamma det som är fel i samhället – och som bonus blir musiken och konsten på det hela taget mer levande.

Mattias Svensson