Förra veckan larmade både Lärarnas Riksförbund och Skolverket om att skillnaderna växer mellan bra och dåliga elever och skolor i Sverige, och att föräldrarnas utbildningsnivå och födelseland får allt större betydelse. Det går att peka ut åtminstone fem olika orsaker till skolsegregationen.

De två första har sitt upphov i vänstervågen 1968. Då spreds de anti-auktoritära och emancipatoriska idéer som så småningom omsattes i den pedagogiska trenden att skjuta läraren åt sidan och ge eleverna makten. När elevinflytande blir överordnad skolideologi, och eleverna inte bara bestämmer själva vad och hur de ska lära sig, utan också ges makt att anmäla lärare som försöker upprätthålla disciplin - ja, då blir attityden till studier som eleven fått med sig hemifrån helt avgörande för skolresultaten.

Men 68-vågen satte inte bara spår i skolan. Hela samhället förändrades. Böcker och högkultur blev sysslor för en bildad elit. Förr läste de flesta föräldrar högt för sina barn, nu är det betydligt vanligare bland högutbildade. Enligt det anti-auktoritära idealet är ju populärkultur - dokusåpor och tv-spel - minst lika bra. Förskolehaussandet de senaste decennierna har dessutom inpräntat i föräldrar att "samhället" tar hand om barnuppfostran. Sammantaget leder detta till växande klasskillnader i synen på vad man som förälder bör förmedla till barnen.

Flumpedagogiken och kulturens förfall är långsamma förändringar. Omkring 1990 skedde dock två reformer som själva bidrar till skolsegregeringen, och förstärker 68-förändringarna: Skolan kommunaliserades, och det fria skolvalet infördes. Lägg till de senaste decenniernas växande invandring, varav en del består av analfabeter från länder utan skolsystem, och dagens segregerade skola är ett faktum.

Utvecklingen bjuder på paradoxer. Invandring bidrar förvisso till skolklyftor, men samtidigt finns det många ambitiösa invandrarföräldrar som protesterar mot flummet och kräver prov, läxor och betyg. Dessa utnyttjar ofta det fria skolvalet, för att ge sina barn en bättre framtid än den skolan i grannskapet erbjuder. Ändå vill vänstern tvinga alla barn att gå på den närmaste skolan.

Likaså är det ofta den bildade elit som själva läser högt för barnen och placerar dem på de bästa skolorna som propagerar för mer flum, medan underklassen vars barn blir lidande aldrig har krävt multiplikationstabellernas avskaffande.

Därför skulle varken ändrad resurstilldelning, avskaffat fritt skolval eller ett återförstatligande av skolan stoppa skolsegregationen. Roten till det onda, som sipprat in i både skolan, familjerna och samhället sedan 1968, är flummet: Kunskaps- och bildningsföraktet, relativismen, uppfattningen att det är lika bra att se på Big Brother och spela World of Warcraft som att läsa Strindberg och plugga trigonometri. Folk med utbildning vet nämligen att det inte stämmer, och förmedlar det till sina barn. Folk utan utbildning litar på att skolan ger barnen det de behöver. Att den inte gör det är ett grymt svek.