Genom historien har människans samhällen bestått av en uppsättning människotyper. Tänkare som Carl Jung har försökt att kategorisera dessa människotyper – eller arketyper. Bland dessa finns karaktärer som hjälten, modern, fadern, schamanen och skuggan. Man skulle kunna säga att dessa arketyper ageras ut av människor beroende på deras personlighet, och skepnaden som de antar beror på tidens materiella och kulturella förutsättningar.

Det finns en människotyp, äventyraren, som återkommer i olika skepnader i alla tider. Det är personen som inte passar in i sin hemmiljö och som känner världens dragningskraft dra ut honom på ett stort äventyr. Säg att han var vikingen på 900-talet, luffaren, kringresande teatersällskap eller den unge mannen som gick till sjöss i början av 1900-talet. Det är Robert i Vilhelm Mobergs "Utvandrarna", som vill ta sig till Amerika för att undkomma fogdeväldets förtryck och för att få en möjlighet att vara sin egen lyckas smed.

Under andra halvan av 1900-talet – hette han rockmusikern.

Alla samhällen där förändring inte tillåts och kreativitet förtrycks kommer så småningom bli för mycket för den arketypiska rockmusikern. Han vill inte in i ekorrhjulet som erbjuds av stat och kapital – han vill vara fri. Fri att uttrycka sig så som han vill, fri att förtjäna sitt levebröd utifrån sina egna förutsättningar och sitt eget hårda arbete.

Om man har detta sinnelag tenderar man att ställa sig motvalls gentemot normen, och i detta utföra en revolutionär handling. I rockmusikens fall tolkas detta ofta som en vänsterreaktion, men jag skulle tro att det ligger mer än så bakom det hela.

I USA på 1960 och 70-talet skedde det en revolution vad gäller musik.

Den gitarrdrivna rockmusiken gav människor en ny möjlighet att ställa sig mot den rådande politiken med vilken man var missnöjd. Då tiden präglades av krigshets och Vietnamkriget, vilket rockmusikerna var emot, blev det kopplingar mellan fredsrörelsen och rockmusiken. Dock skulle man kunna påstå att denna rörelse egentligen inte var politisk färgad förrän efter 68-generationen koopterat den. När rockmusiken importerades till Sverige skapades därmed proggen – och en ny generation av politisk musik föddes.

I grund och botten är inte rocken politisk, den är konträr och slår från både vänster och höger. Detta kan visas med många exempel, som Ayn Rand-liberalerna Rush eller libertarianen Frank Zappa. Många moderna rockband har liknande anti-auktoritära drag, såsom vänsterlibertarianerna Muse. Rocken står för en frihetstanke. Drömmen om rockmusikern är drömmen om ett liv på vägen, osäkerhet och spänning. Det är långt ifrån folkhemssveriges vagga till graven-politik.

Vi lever i dag i en politiserad tid där signalering anses viktigare än kanske någonsin tidigare. Musiker som vill vara självständiga bör gå bortom politiken och värna sin konstnärliga integritet. Musikern Frank Zappa ska en gång ha sagt (fritt översatt): ”En vis man sade en gång, diskutera aldrig politik eller filosofi på ett diskotek”.

Det är ett gott råd. Visst kan man använda musik för politiska budskap, men om man låter politiska budskap bygga basen för sin musik missar man kanske det som bör vara grunden – frihetskänslan.