När David Cameron för tre år sedan utlovade en EU-reform och en folkomröstning räknade han knappast med att han någonsin skulle behöva leverera. Det var den skrällartade majoritetsvinsten i valet två år senare som gjorde det politiskt omöjligt att kollra bort löftet. I sitt Bloombergtal hade han lovat fördragsreform inklusive maktåtertagande.
Bryssel reste förstås invändningar: ”Britterna begriper inte Europavisionen och står redan utanför Schengen och eurosamarbetet. Nu
kräver de ännu mer. Hur mycket specialbehandling tror de egentligen att de kan få? Handlar förresten inte alltihop om att tillgodose kraven från en liten skara gnällspikar i det konservativa partiet?”
Många britter å sin sida är skeptiska till föreställningen att det senaste decenniets maktcentralisering befrämjat ekonomin och det säkerhetspolitiska läget: ”Handlar inte sådant bara om en naiv – typiskt ’kontinentaleuropeisk’ – tilltro till politiska superprojekt? Fattar inte EU-apologeterna att folket i längden aldrig kommer att acceptera den krypande maktöverföringen till ansiktslösa Brysselbyråkrater?”
Frontalkrock alltså. Med britterna permanent isolerade i ena ringhörnan blev det heller ingenting av EU-reformen. Däremot fick Cameron några fler brittiska undantag. "Sort of". Märgigare köttben hade han nog hoppats på, men Camerons spinnmaskin – effektiv på hemmaplan – har på bortaplan inte haft en chans mot den kanske mäktigaste spinnmaskinen i världen; EU:s.
Bryssel har basunerat ut föreställningen att Cameron piskat upp folkligt missnöje trots att han tämligen motvilligt försökt parera och stävja den utbredda folkliga EU-skepticismen. Vidare har Bryssel alltid låtsats som om bara två åsiktsmöjligheter existerar: antingen suspekt utträdesförespråkare eller omdömesgill integrationsförespråkare. Detta trots att majoriteten brittiska EU-kritiker är federalistskeptiker och egentligen inte alls vill lämna EU – givet ansning av det snabbväxande EU-trädet.
Det finns en hel del sans i den linjen. Det är ingen hemlighet att byråkratier som tillåts växa sig starka nog att snärja sina tänkta motvikter – i EU:s fall medlemsländerna – aldrig slutar växa. Oavsett medborgarnytta. Att tankesnärjning utvecklats till ett faktum speglas inte minst av den svenska regeringen som ofta framstår mindre som en motvikt och mer som ytterligare en basun för EU:s intressebeskrivningar. Sverige borde vara en självklar reformallierad, inte minst som nog också många svenskar föredrar ett tuktat EU-träd. Ändå har regeringen nu bidragit till att sumpa ett gyllene ansningstillfälle.
Samtidigt har Cameron fått mindre än vad han behöver för att med säkerhet kunna övertyga britterna om fortsatt medlemskap. Opinionsklimatet präglas av fler osäkra och misstrogna väljare än någonsin. Många väljare vet eller anar att vare sig EU eller Cameron böjt sig mer för folkviljan än vad som bedömts som nödvändigt för att behålla greppet om styrspakarna. Somliga kommer nog att frestas att rösta på utträde i ren etablissemangsirritation. En okontrollerbar extern händelse kan räcka för att vågskålen ska tippa över i ett sensationsutslag som leder till Brexit.