Förra veckan kom tuffa besked från regeringen. Nyanlända är ett ovälkommet och onaturligt inslag i vårt land. Den som ändå tar in dem ska med ett nytt förslag kunna straffas med fängelse.

Det handlar om biologisk mångfald.

Enligt rådande uppfattning värnas den bäst genom att försöka bevara de arter av djur och växter som finns och funnits i Sverige. De anses ha sin ”naturliga” hemvist här.

Nya inslag ses däremot som något främmande och hotfullt. Att introducera ”invasiva arter” blir olagligt, staten får också ökade befogenheter att ingripa mot den som odlar nya växter på sin egen mark.

En fåfäng och farlig inställning enligt biologen Chris Thomas. Hans bok "Inheritors of the earth - how nature is thriving in an age of extinction" (Public affairs, 2017) är en tänkvärd uppgörelse med omotiverad främlingsrädsla och de fördomar som göder den.

För det första finns ingen ”naturlig” ordning att bevara. Människans avtryck och andra naturliga förändringar är en ständigt pågående dynamik, till vilket livet anpassar sig. Redan våra förfäder jägarna utrotade alla större däggdjur på varje kontinent utom Afrika och förändrade därmed naturen för all framtid. Både växt- och djurliv har anpassat sig, liksom till alla påföljande förändringar - jordbruk, städer, handel. Historiskt finns få arter som växer i ett land för att de alltid vuxit där. Synen på vad som är ”naturligt” är således onaturlig.

För det andra har nya växter och djur inte hotat, utan ökat mångfalden. Thomas konstaterar att omkring 1875 främmande djur- och växtarter etablerat sig på de brittiska öarna under de senaste tvåtusen åren, de allra flesta de senaste tvåhundra åren, utan att ha utrotat någon känd inhemsk art.

Rädslan för främmande arter beror på det fåtal välkända exempel som varit skadliga för inhemska arter. Sådant bör förstås motverkas. Generellt sett betyder dock nykomlingar ökad mångfald. Växter och djur som alls etablerar sig (många gör det inte) fyller tidigare ofyllda biologiska nischer. Trots alla djur- och växtarter som hotas har i stort sett varje region på jorden idag större biologisk variation än tidigare.

En viktig anledning till detta är den moderna människan. Vårt resande och nätverket av transporter har spritt växt- och djurliv på nya platser. Globaliseringen borgar för en spännande framtid där fler arter utvecklas och tillkommer, särskilt om vi också kan bevara varierande biologiska miljöer. Omflyttningen är också nödvändig för att rädda arter från klimatförändringarna. Förändringen pågår redan och i framtiden kan en fjärdedel av alla växter och djur behöva byta land för att överleva.

Regeringens förslag och den världsbild de bygger på hotar detta. Djur och växter ses som främmande och motarbetas där de etablerar sig. Samtidigt läggs stora resurser på att rädda dem i länder och miljöer som passat dem historiskt, men där de nu är på tillbakagång. En dubbelt fåfäng kamp, både dyr och kontraproduktiv.

Istället menar Thomas att vi borde bejaka människans positiva ekologiska fotavtryck. Arter som inte är tydligt skadliga för mänskliga avsikter bör välkomnas, inte motarbetas. Målet bör inte vara att i möjligaste mån rädda något illusoriskt naturtillstånd, utan att skapa rikast möjliga villkor för en blomstrande och livfull framtid.