När viktiga människor porträtteras lite mer personligt i tidningen brukar de ofta få frågan om de har någon ”dold talang”. Jag har ibland funderat på vad jag skulle svara på en sådan fråga. I dessa tider lägger man ju ut det mesta av till och med halvdana prestationer på sociala medier.

Utan att ta i skulle jag ändå kunna svara att jag är rätt bra på att tycka synd om mig själv. Missförstå mig rätt, jag är inte Marcus Birro – som till och med i en krönika för en herrans massa år sedan om Jesu lidande, snabbt kom in på att han själv inte heller haft det så lätt – men jag är bra, och därför kapabel att känna igen experterna.

Odiskutabla mästare är utan tvivel Sverigedemokraterna.

Det finns banne mig ingenting i detta land som inte kan vändas till att det är synd om Sverigedemokraterna.

Pridefestivalen i Stockholm är bara det senaste exemplet. Ett evenemang där Sverigedemokraterna inte vill vara med, partiledaren Jimmie Åkesson tycker att Prideparaden har alldeles för obscena inslag. Ändå lyckas de plocka martyrpoäng på att de inte är inbjudna.

När moderatorerna i den partiledardebatt som anordnades dessutom skämtade om Sverigedemokraternas frånvaro, slog kränktheten alla rekord. I veckor har nu partiets twitterbrigader härjat om att partiet inte fått vara med på ett evenemang där de inte vill vara med, och att arrangörerna behagat skämta om detta. Inte nog med det: Jimmie Åkesson ägnade en betydande del av sin valupptakt åt samma ämne.

Så här, min vänner, tycker proffsen synd om sig själva!

De andra partierna är inte ens på banan. Moderaterna, till exempel, talade på Pride om att tillåta surrogatmödraskap. En viktig möjlighet för par som vill men av olika anledningar inte kan få barn, vilket precis som en gång provrörsbefruktning möter motstånd från teknikfientliga vänsterpartier och moralistiska högerpartier. En aktuell sakfråga där de tre liberala borgerliga partierna står mot resten.

Vad är dramat i det? Visst, det är synd om människor som inte kan bli föräldrar trots att andra är villiga att frivilligt hjälpa dem – men som med all riktig politik är frågan krånglig, med avvägningar och komplicerade termer.

Varför trassla in sig i sådant när man som Sverigedemokraterna kan välja att missförstå en referens till ”elefanten i rummet” – en känd metafor – och låtsas att man blivit liknad vid ett djur?

Så där har de hållit på. Sverigedemokraterna har förstås också lidit av torkan denna sommar. Tänk bara! Flera dagar när medierna skriver om missväxt, nödslakt och global uppvärmning – och därmed inte om invandringen eller om partiet. På sverigedemokratiska heter det att medierna ”mörkar”, och då är det förstås återigen oerhört synd om dem.

Sverigedemokraterna är inte, som de ibland försöker framställa det, ett parti för utsatta och utstötta. De är ett parti för människor som är bra på att tycka synd om sig själva, och det är sällan samma sak. Men de är proffs, och jag befarar att det kommer att löna sig i valet. Ynkande kverulanter är vi ju lite till mans. Sverige är trots allt ett land som diskuterar flyktingkrisen hösten 2015, med människor på flykt från krigets Syrien och drunknande i Medelhavet, som om det var en katastrof för OSS.