Det blev på något sätt peak samtid när Svenska Hockeyligan häromveckan gav matchstraff till och sedan stängde av en spelare i Malmö, inte för våldsamt spel som faktiskt riskerar att skada andra, utan för att han i en skärmytsling använt ordet ”horunge”.

Samma vecka flödade indignationen på nätet över att krönikören Per T Ohlsson använt uttrycket ”neandertalhöger” i en krönika om de inom borgerligheten som vill se ett organiserat politiskt samarbete med Sverigedemokraterna.

I vår bokstavsdiagnostiserade samtid tolkas nämligen allt just bokstavligen, och vi behöver bara gå till den sistnämnda krönikan för att se konsekvenserna. Diskussionen kring det lämpliga och görbara att få igenom borgerlig politik med hjälp av Sverigedemokraterna hamnade helt i skymundan. Det är nämligen mycket lättare att bli kränkt av något färgstarkt epitet än att invända i sak, så enkelt att folk gärna anstränger sig för att bli kränkta. Det kräver förvisso ett visst mått hyckleri, men betydligt mindre ansträngning än för att argumentera emot.

I processen förvandlas språkliga kryddor i form av förolämpningar och kraftuttryck till hela anrättningen, vilket blir ungefär lika oaptitligt som en samhällsdebatt städad på all sälta.

Redan Samuel Johnson avslöjade på sin tid hyckleriet bakom överkänsligheten för så kallat fula ord. Han hade på 1700-talet satt samman det första engelskspråkiga lexikonet och uppvaktades av en delegation societetsdamer som framförde budskapet att de var glada att han inte hade inkluderat några oanständiga eller obscena ord. Jag är glad att ni lyckats kolla upp dem, svarade Johnson.

De fina damerna kände uppenbarligen till uttrycken de ville bekämpa så väl att de kunde slå upp rätt sida och konstatera att de inte stod med.

Förvisso säger sig alla som blir påkomna med att egentligen inte vara särskilt chockade av obsceniteter att det är av omtanke om ”någon annan” som de blir harmsna.

Trams! Kraftuttrycken är en del av vår kultur och språkliga rikedom. De finns för att de fyller ett syfte, vilket alla kan intyga som vederfarits njutningen i att låta de runda och fula orden flöda över sina läppar, något som vanligen följs av lättnad och välbehag.

Och när någon rättfärdighetens riddare kommer med det obligatoriska: Tänk på barnen! – lugna dem med att barnen om inte förr snabbt lär sig de förbjudna orden av sina kamrater i dagisåldern. Den som ändå är orolig kan sätta dem med Magnus & Brasses ”Svordomsvisan”.

Att försvara kraftuttryckens ställning handlar dessutom inte bara om personligt välbefinnande och språkets rikedom. Tider då människor utvecklar en överkänslighet för det fula, obscena och kränkande är sällan goda tider. Tvärtom bör vi se dagens nypuritanska överkänslighet som en indikation på ett samhälle som är på väg att utveckla en intolerans mot det mesta. Önskan att städa och ordna ligger bakom de flesta totalitära och auktoritära ambitioner, och de har alla inneburit restriktioner för vad som får sägas.

I en samtid där folk är tilltagande orimliga, auktoritära och hycklande blir det särdeles fattigt att behöva famla efter orden för att beskriva detta. Ett och annat kraftuttryck kan tamejfan vara motiverat.